En samtida pigroman

Någonstans på landsbygden någon timme från Borås har den tjugoåriga Sofi hittat en emotionell bermudatriangel där hon med jordiga händer och gödselluktande hår svävar sig genom de där mytiska första åren som ung vuxen som underbetald alltiallo i en bondfamilj. En arbetsmarknadsåtgärd har lett henne till den unga bonden Sam och hans familj, och utan att riktigt veta varför låter hon tiden gå medan hon bygger stängsel, passar barn, mockar skit, slaktar djur och sätter, skördar, binder upp och säljer nästan helt biodynamisk vitlök.

Katarina Fägerskiölds debutroman Åsen skulle kunna vara många olika saker. Sofis långsamma reaktion på att tiden faktiskt går och att hon blir äldre skulle kunna vara en klassisk uppväxtskildring. Den godmodige entreprenören Sams uppenbara, men inte nödvändigtvis illasinnade, utnyttjande av den löjligt billiga arbetskraften skulle kunna borga för en fradgande arbetarroman med ett ärende som handlar om hur glad arbetsmarknadspolitik utnyttjar människor för att får bättre arbetslöshetsstatistik. Och de doftande miljöskildringarna skulle kunna vara ett uttryck för en mjuk landsbygdsromantik. Den är förstås ingetdera och alltihop. Man skulle också kunna hävda att Åsen är en utvecklingsroman som inte fokuserar på utveckling i någon nämnvärd utsträckning.

I själva verket är den narrativa strukturen, eller berättelsen, inte särskilt viktig. Den stora behållningen med Katarina Fagerskiölds roman handlar om ton och språklig säkerhet. Med några få undantag i små, syfteslösa utvikningar om Sofis drömda eller inbillade syster Rosmarie, som hotande bryter den vaggande vardagslunken och gott kunde ha strukits i redigeringen, är tonen fantastiskt sammanhållen. De korta kapitlen kunde nästan sitta ihop i en enda lång mening som man inte behöver några andningspauser för att läsa upp. Karaktären Sofi registrerar allt – rädslor, förhoppningar, arbetsuppgifter, relationer och, till och med, att träffas av blixten – med en suverän och paradoxal likgiltighet. Inte för att hon inte känner eller reagerar, utan för att alla känslor och reaktioner är så självklart förankrade i den sävliga och inte särskilt målinriktade resa hon befinner sig på. Det är utomordentligt imponerande.