En smärtpunkt i svensk historia

Ola Larsmos förmåga att leta upp smärtpunkter och sårskorpor i modern och äldre svensk historia är allmänt omvittnad. Frågan var bara när han skulle nå fram till Bollhusmötet i studenternas tennishall i Uppsala den 17 februari 1939. Minnesgoda läsare torde erinra sig hur Torgny Nevéus i en recension i denna tidning avslöjade Herman Lindqvist som historiker och påpekade åtminstone ett fatalt fel när det gällde rollfördelningen i den stormiga och skändliga debatten, så mycket pinsammare då personen ifråga ännu levde. Upplagan av den aktuella delen av sviten Historien om Sverige fick dras in.

I den på tisdagen utgivna Djävulssonaten. Ur det svenska hatets historia har Larsmo presenterat en på grundlig källforskning baserad redogörelse - med litteraturförteckning och notapparat - för vad som ledde fram till mötet, vilka de falanger och individer var som stod mot varandra och vilka efterverkningar den så kallade Allmänna studentsammankomsten fick.
Omslaget till volymen pryds av en illröd affisch mot svart botten, som meddelar att ett föredrag skall hållas i Studentkårens lokal på Trädgårdsgatan tisdagen den 27 november 1935 över frågan "Är det lögn att det existerar en judefråga?". Pärmarna är av extremt kraftig kartong som för att antyda att har krävs ett extraordinärt skyddsvärn mot vad som skulle växa till en rad explosiva meningsmotsättningar.
De skönlitterära och privata inslagen i boken är försvinnande få. Huvudmaterialet utgörs av avhandlingar och andra vetenskapliga studier, tidnings- och tidskriftsartiklar, årsskrifter, memoarer, studentkataloger, riksdags- och nationsprotokoll, dokument från olika arkiv samt intervjuer. Källorna nagelfars med sträng blick och faktaglidningar och minnesfel påpekas.

Ett av framställningens syften är att visa hur ett litet sammansvetsat nätverk av ideologiskt förbundna individer kan manipulera opinionen. Samma namn dyker upp gång på gång, till exempel Thor Åke Leissner, Arvid Fredborg och Birger Ryding. De och andra ur "Bollhuskretsen" är nära förknippade med den svenska högerns historia, bland annat genom Heimdals årsbok för 1939 och pamfletten "Den svenska linjen" från 1940. Den senare ägnar Larsmo en fyllig genomgång.
Historien börjar redan 1933 då Uppsalas konservativa studentförening Heimdal beslutar sig för att utträda ur Sveriges nationella ungdomsförbund (SNU), troligtvis för att markera sitt avståndstagande från nazism, antisemitism och antidemokratisk demagogi (osäkerheten beror på att Heimdals arkiv är stängda). I december 1935 anordnas en studentkårsdebatt där bland andra Gunnar Tideström och H S Nyberg avvisar antisemitismen. Motståndarna i Nationella studentklubben i Uppsala kan emellertid två månader senare i svaret på en enkät lugna styrelsen i SNU med att judiska flyktingar bara i ringa utsträckning "vunnit inträde i härvarande läroanstalter" och att antalet "professorer av judisk ras är obetydligt".

I december 1937 lyckas Nationella studentklubben genomföra en politisk kupp vid styrelsevalet i Heimdal så att styrelserna i de två motståndarföreningarna uppvisar "en besvärande likhet". Så inträffar Kristallnatten i Tyskland i november 1938 med mord på och arresteringar av judar och vandalisering av deras egendom. Redan månaden därpå uppvaktas statsministern av representanter för folkrörelsestudenternas föreningar i Uppsala med en begäran att Sverige måste ta emot fler judiska flyktingar eftersom de också behövs i landet.
De invandrarfientliga och/eller antisemitiska grupperingarna hörde ofta till de så kallade intellektuellas läger, speciellt inom läkarkåren. Deras argument var av två slag: dels skulle antisemitismen breda ut sig om fler judar fick komma (!), dels skulle svenskar gå miste om arbetstillfällen och således skulle deras investeringar i högre utbildning gå förlorade, frontlinjerna mellan denna fraktion och flyktingvännerna var alltså uppdragna. Nu återstod endast att besluta om formerna för en debatt som rörde hela kåren.

Initiativet till Bollhusmötet kom förvånande nog inte från medicinarhåll utan genom motioner från enskilda nationer, där förslagen hade väckts av olika medlemmar i "nätverket". Det gällde att presentera ett utkast som mötesdeltagarna skulle ta ställning till.
Den proposition som till sist efter många turer läggs fram följde i stort sett den invandrarfientliga gruppens skrivning, men i ett försök att nå fram till en kompromiss hade en viktig sats tillfogats, med en öppning för en mer positiv inställning. Man säger sig förstå flyktingarnas svåra läge "och anse, att Sverige ej bör undandraga sig sin andel i hjälparbetet, men".
Vid mötet den 17 februari, som samlar en tredjedel av stadens studenter, cirka 1 500, får varje besökare en kopia av denna hemställan, men det cirkulerar också två andra versioner, där den ovan citerade satsen uteslutits.
Debatten varar i fem timmar och Larsmo analyserar klart och övertygande de retoriska knep de olika talarna använde sig av, de misstag som begicks, rena lögner i anförandena och de inlägg som blev avgörande för det slutliga utslaget. Ett huvudargument är att statsministeruppvaktningen i december "falskeligen fått representera studentkåren som helhet".

Tjugotre personer yttrar sig, sju med anknytning till extremhögern. Till de mer intressanta inläggen kan räknas Karin Westman (-Bergs), den enda kvinnan som äntrar talarstolen, Ragnar Erssons och Karl-Gustaf Hildebrands. Samtliga företräder en mer humanitär linje, vilket för heimdaliten Hildebrands vidkommande innebar att han gick emot sin egen styrelses förslag. Den blivande professorn i tyska, Lars-Fritiof Hermodsson, sällar sig till dessa och påstår i sin replik att "det är tur att det står i resolutionerna att vi är 'intellektuella', för det hade ingen trott annars".
Den flyktingvänliga gruppen är dock i underläge och vid omröstningen vinner motståndarna med 548 röster mot 349. - Larsmo refererar i det följande tidningskommentarer till utslaget, de flesta ytterst fördömande - det kallas "en ömklighetsbravad" - med undantag för den tyskvänliga Nya Dagligt Allehanda. Han följer också hur det speglas i tidens riksdagsdebatter och följer dess svallvågor in i 1990-talet med bildandet av Ny demokrati och åtskillnaden mellan "vi" och "dom".

I ett slags coda, som bitvis anknyter till hans senaste roman En glänta i skogen, berättar Larsmo om hur den svenska opinionen i flyktingfrågan svängde i och med tyskarnas arresteringar och deportationer av norska judar till Auschwitz. Det sker i gestaltningen av ett enskilt människoöde, musikern Leiba Wolfberg, parallellt med beskrivningar av hur flyktingfrågan behandlades i svensk riksdagsdebatt och utredningsarbete.
Ensam på sitt rum i Oslo efter att ha flytt till Sverige men omedelbart sänts tillbaka, spelar den 20-årige Leiba Giuseppe Tartinis djävulssonat.
I ett mer självbiografiskt orienterat avsnitt redogör Larsmo för två olika sorters gemenskap, den inkluderande, som välkomnar och öppnar sig mot andra, samt den exkluderande, där samhörigheten inom gruppen stärks genom avskärmning från och uteslutning av "de andra". Det handlar om en grundläggande skillnad, "om en tunn men avgörande linje. Man måste känna igen denna skillnad, se var linjen går". - I sin utomordentliga återgivning av Bollhusmötet har Larsmo tydligt åskådliggjort denna fundamentala distinktion, som den enskilde dagligen konfronteras med på skilda nivåer av tillvaron.

En smärtpunkt i svensk historia

Ola Larsmos på tisdagen utgivna roman Djävulssonaten är en stark skildring av en skamfläck i svensk historia, skriver Pär Hellström.