En spännande dystopi

Det är inte så ofta den svenska militären hyllas och har huvudrollen i litteraturen. Men så är det i debutboken 36 Timmar av Enköpingsförfattaren David Bergman. Lite kan det säkert spela in att han själv är utbildad officer. Han har dessutom magister-examen i psykologi och en kandidatexamen i litteratur.

Bergman har själv gjort militär utlandstjänst. Så det är alltså en väl meriterad författare som debuterar med en dystopisk berättelse, förlagd några år in i framtiden. Där har en ny terroristlagstiftning lagt över mycket av makten hos de Nationella säkerhetsstyrkorna och Säkerhetspolisen, vilka därmed fått ett i stort sett oinskränkt utrymme att göra vad den vill. Regeringen är en marionettregim som sprattlar i dess trådar. Kvar att försvara den bräckliga ”demokratin” står det nedbantade svenska Försvaret.

När så Överbefälhavaren befinner sig oanträffbar utomlands planerar Morgan Sagrell, chef för Säkerhetsstyrkorna och hemligt lierad med den organiserade brottsligheten, att helt ta över makten. Enda egentliga motståndet står general Johanna Lindström för.

Men hon är inte vem som helst. Mest kan hon liknas vid Jan Guillous hjälte Carl Hamilton (och lite författaren själv tror jag). Hon är i stort sett övermänniska, suverän på allt som hör en supermilitär till. När hon dessutom finner sin dotter hotad är hon inte bara general, hon är mamma också.

David Bergman har en stor kunskap (åtminstone sett ur en civils synvinkel) som han använder i den spännande berättelsen. Här ges hela tiden ingående information om alla tekniska system som militären har tillgång till, intressant för det mesta. Ibland kan det bli för mycket dock, då stannar det upp själva skeendet och man ska ha ett stort intresse av detaljer för att inte bläddra förbi delar av skildringen.

Johanna Lindström är en unik huvudperson i svensk spänningslitteratur och det är roligt att läsa om en kvinna som så självklart dominerar på ett annars så manligt inmutat område. Det är förstås på tiden att vi får en kvinna som kan ta upp tävlingen mot sådana som Hamilton.

En av de andra viktiga karaktärerna är Anna Wallin, polis i piketstyrkan, en av de poliser som inte blivit korrumperade. Hon är mer ”vanlig” än general Lindström men kunde ha varit huvudperson även hon.

Författaren tangerar ett antal viktiga frågor om hur makten och demokratin ska se ut. Scenariot känns inte alldeles otroligt, även om det är lite oklart hur konspirationsledaren Sagrell egentligen tänker sig sitt maktövertagande. Bergman har också en tendens att göra karaktärerna lite övertydliga i goda och onda, militärerna skildras genomgående som oerhört duktiga och omutligt lojala.

Som helhet har han gjort en insatt och spännande historia. Med ett lite mindre nördmilitärt fokus nästa gång läser jag honom gärna igen. Och Johanna Lindström kan gärna återkomma.