En stor författare i vardande

I samtidsdebatten om religion har Lena Andersson tagit ställning för ateismen. I sin nya roman Slutspelat gestaltar hon en muslimsk terroristledare och hans andliga bevekelsegrunder. Hade hon varit en sämre skönlitterär författare skulle hon kanske fallit för frestelsen att vifta med åsiktsplakat. I stället blir hennes porträtt av Vladimir Ibn Nilad mångskiftande och närmast ömsint.

Det har egentligen mindre att göra med honom specifikt än med den sorgsna ömhet för mänskligheten generellt som genomsyrar boken. Vad vi har gemensamt bortom alla kulturellt betingade skillnader är vår frenetiska kamp för att skapa mening i en tillvaro som möjligen i sig inte är mer meningsfull än i Samuel Beckett-pjäsen Slutspel, en pjäs som får omvälvande betydelse för Ibn Nilad och öppnar honom för det kanske enda reellt existerande paradiset: jordisk erotisk kärlek.
Ibn Nilad och hans män har flyttat från en bunker i Khyberpasset till en lägenhet i Tensta. Vilse i det nya landet går Ibn Nilad på teater och lämnar efteråt ett nödrop till skådespelarna: "Livet efter detta ser inte ut så. Jag tänker göra något hemskt för att komma dit snabbare. Hindra mig. Stoppa mig. Led mig tillbaka!"

Hans anhängare ser honom vekna, tar saken i egna händer och bokens slut är verkligen nästan slutet: världen sprängs i Guds namn, men det verkar finnas ett liv efter detta och det livet tycks faktiskt likna scenariot i Becketts Slutspel.
Vad som är verklighet och dröm i denna text går dock inte att veta. Lena Anderssons prosa arbetar i gränslandet mellan Ibn Nilads inre och yttre värld, denne internationellt fruktade terrorist som när hans "hat" beskrivs i nyhetssändningar får lust att skicka korrigerande mejl: "Jag hatar inte, jag älskar".
Jo, han har livsfarlig kapacitet för kärlek. När han förälskar sig i Kristina, en svensk prostituerad, förklarar hon för honom: "Kaos är livets grundelement. Kaos, val och död." Och han förklarar för henne: "Jag har en stor sax som jag måste klippa sönder världens väv med". Jag tvivlar inte på att denna destruktivitet är en kärlekshandling. Lena Anderssons gestaltning förenklar med andra ord ingenting.
Samtidigt är hennes text klar som vatten, vacker och kärv. Gång på gång under läsningen av Slutspelat kommer jag att tänka på Willy Kyrklund, både språkligt och tematiskt. Vi har i bästa fall en stor författare i vardande här. Det är bara att tacka.

En stor författare i vardande

Helt utan åsikstplakat skildrar Lena Andersson en muslimsk terroristledare, skriver Maria Küchen.