Envist flammande poetisk kurva

Jag är en grön bänk i Paris lyder titeln till Bonniers samlingsutgåva av Kerstin Thorvalls poesi, i dagarna utgiven lagom till författarens åttionde födelsedag. För min inre blick ser jag hur en kvinnogestalt antar de svängda formerna hos en grönmålad parkbänk av en äldre modell, med elegant dinglande örhängen...Men Kerstin Thorvall är ingen kameleont; ingen författare lagd åt förställningskonst och maskspel. Tvärtom utgör troheten mot det egna jaget och den autentiska tonen kännetecken för hennes författarskap. Där­emot äger hon en anmärkningsvärd förmåga att anpassa sig till skilda uttrycksformer. Under ett långt yrkesverksamt liv har hon gjort sig känd som modetecknare och bokillustratör, barnboksförfattare, romanförfattare, krönikör, debattör — och sålunda även som poet."Kerstin Thorvall är en poet", konstaterar Göran Greider, som svarat för sammanställningen av volymen, i rubriken till sitt efterord. Man kan onekligen tycka att han därmed slår in en öppen dörr, med tanke på att hans försäkran föregås av ett stort antal dikter skrivna under närmare trettio år; av Thorvalls fyra tidigare diktsamlingar och av poesi hämtad både ur antologier och ur ett av hennes prosaverk. Kommen till detta efterord har man som läsare lärt känna en lättillgänglig, men också lurig, nervig, ångestriden och provokativ diktarröst. Och under läsningen har man befunnit sig i händerna på någon som synnerligen väl vet hur man spelar på ord.När jaget i debutsamlingen Fula ord är så sköna från 1967, anförtror sina läsare att hon inte vet när man ska använda uttrycken "adekvat /och relevant. /Alltså kan jag inte vara med i den stora debatten", vittnar det paradoxalt nog om författarens verbala fingertoppskänsla. De kursiverade orden är inte valda på måfå, utan därför att de markerar tillhörighet i samtal där diktjaget inte känner sig välkommen. Genom att framställa jaget som språkligt naivt skänker författaren samtidigt ett löjets skimmer åt de "fina orden" och åt samtalen där de uttalas. På liknande sätt utnyttjas de "fula". På ett plan förmedlar de omedelbarhet och temperament. Men på ett annat utgör även dessa markörer, och utmanar som sådana just de sammanhang där uttryck som "skiter i" och "håller käften" vore otänkbara.Thorvalls dikter riktar sig ofta till ett "du", möjligt för vem som helst att ikläda sig, eller återger samtal som skulle kunna utspela sig mellan vilka och lite var som helst. Möjligheterna till identifikation är många. Så mycket starkare slår då hennes väl placerade ironier och stilbrott, med vilka hon oväntat stör uppmålade stämningar och distanserar sig från återgivna dialoger. Plötsligt befinner man sig som läsare själv i skottgluggen för en samtidssatir. Att denna poesi rymmer anspelningar på Anna Maria Lenngrens dikter och ofta för tankarna till Kristina Lugn, båda vassa satiriker i sina respektive tider, är således inget att förvånas över. Men den mest skoninglösa ironin riktas hos Thorvall mot diktjaget själv: "Det beror alldeles på / hur man ser det. / Jag är naturligtvis inget kalhygge. Jag är en föryngringsyta." Ingen är mer utlämnad än denna åldrande kvinna — de aktuella texterna må sedan vara skrivna av en fyrtio- eller sjuttioårig författare — åt ett utseende- och kroppsfixerat samhälle där "bara de unga flickorna kan tillåta sig / att inte le."I dikt efter dikt besjungs kärleken både som en undergörande kraft och ett tröstlöst elände, och besvärjes köttets förfall. I kraftfältet mellan polerna ung/ gammal, man/kvinna tecknar Thorvalls poesi enenvist flammande kurva. ­Jagets vägran att göra avkall på erotiken innebär ett ifrågasättande av den moral som uppmuntrar oss till försakelser. Samtidigt framstår hennes medvetenhet om den åldrande kroppen som plågsam. Kärleksmötena erbjuder bara korta frister innan livet tar slut. Likt en tidlös tragisk hjältinna, en ­Fedra, trotsar hon ett obönhörligt förlopp: "Jag älskar dig / Medan löven faller / och trädens rötter fylls med is / och fåglarna flyr / och natten tvingar mig in i det svarta tomma rummet / dit jag inte vill gå."