Erlander om stort och smått

Jag undrar om det finns någon som inledde sina dagboksanteckningar nyårsdagen 2006 (om det nu fortfarande finns någon som skriver dagbok) på samma sätt som Tage Erlander gjorde nyårsdagen 1955. Han funderade över vad han väntade sig av det nya året och skriver: "Vi får väl hoppas, att det inte blir något alltför märkvärdigt. Vi har det nog bäst om vi får leva något så när i obemärkthet."Nå, 1955 blev kanske inte "alltför märkvärdigt" för Tage Erlander. Och inte för Sverige heller, såvitt man inte tänker på den rekordvarma sommaren. Men eljest? Ja, Sverige styrdes av en koalitionsreger­ing socialdemokrater-bondeförbundet, vi fick kvinnopräster och P2 i radion, vi hade god konjunktur och hög inflation, motboken avskaffades och vi folkomröstade om högertrafik. För Tage blev 1955 som de nio föregående statsministeråren fyllt av arbete, tal och resor, av oro för egen och familjens hälsa, av trötthet och bekymmer, men också av vitalitet och glädje. "Livet har ändå sin poänger" skriver han vid ett tillfälle. Fast det var då han tänkte på Aina och silverbröllopsdagen.Dagboken för 1955 har i huvudsak samma innehåll och karaktär som de tidigare volymerna av dagböcker. Men nu är det 1955 som gäller och Tage har skrivit om varenda dag det året.Han skriver om arbetet i reger­ingen och man får nästan på varje sida belägg för hur stora föränd­ringar som har skett under de gångna 50 åren. Tage gör som vanligt många resor inom landet, han åker oftast tåg, ibland bil. Han medverkar i otaliga möten och skriver själv många av sina tal, även om han nu har medarbetare, bland annat Olof Palme som "uppenbart blir något att räkna med". Han engagerar sig själv, kanske snarare blir engagerad, i många regerings- och partifrågor, ofta i gans­ka "små" frågor.Flera personfrågor upptar hans tid och hans personomdömen är som vanligt växlande och varje gång bestämda. Även om han nu är litet mildare än tidigare år. Han har ofta svårt att bestämma sig. Redan i januari noterar han att finansministern Per Edvin Sköld, som suttit i regeringen i 23 år, vill avgå. Tage funderar och resonerar, han talar med sina närmaste i reger­ingen, listor görs upp med rangordning av olika namn. Veckor och månader går och först i september sker skiftet, Sköld lämnar och dåvarande socialministern Gunnar Sträng blir ny finansminister. Samtidigt sker en del andra föränd­ringar inom regeringen.Koalitionen med dåvarande bondeförbundet består, även om meningarna härom ofta var delade inom regeringen. Ibland föreföll det som om bondeförbundet skulle lämna regeringen — "och det kan vara lika så gott", skriver Tage. Men det kom att dröja till hösten 1957.En annan personfråga som föranledde många och långa diskussioner var valet av ny riksbankschef. Mats Lemne skulle avgå och fem-sex namn nämndes som tänkbara efterträdare. Formellt var det Riksbanksfullmäktige som skulle utse ny chef, men i realiteten var det regeringen som avgjorde. Också nu gjordes listor och rangordningar och slutligen blev Per Åsbrink ny chef.Också i en del sakfrågor hade Tage svårt att bestämma sig. "Men jag lär inte komma förbi att ta ställning", suckade han vid ett tillfälle.I vanlig ordning funderade han ibland på att avgå. Åtminstone skriver han så. Fast jag tror ändå att han, i vart fall just 1955, var gans­ka nöjd med sin roll. Landet och regeringsarbetet fungerade. Likaså i vanlig ordning är han emellertid oroad översin hälsa. Redan i början av januari noterar han att konditionen är urusel. "Men jag börjar ju bli nästan van vid det nu." Han är trött och förkyld, på väg att bli förkyld eller har nyss varit det. Alternativt handlar det om magen, han har ätit något olämpligt och "middagarna kommer alldeles vansinnigt för tätt just nu". Säkerligen är han i stort sett alltid trött, men samtidigt gör han nog i följande formulering en riktig självdiagnos: "I går fick jag plötsligt för mej att jag drabbats av förkylning".Men tanken på Harpsund livar upp, det "ger liv och vila åt halvdöda och luggslitna". Där har han ibland underbara dagar, men man noterar att de ofta är fyllda av besök och överläggningar. Någon enstaka gång är han där enbart med Aina och barnen och någon gång kan statsministerlivet handla bara om ett telefonsamtal. Nyårsafton 1955 skriver han att Sträng ringt och talat om sin nya kommunalskatteutredning. "Det är det enda av vikt som inträffat." Han klagar då och då över att han inte har tid, är för trött för att tänka kring mera principiella och långsiktiga frågor och naturligtvis hade det varit intressant om dagböckerna hade innehållit mera av sådana tankar.Sjätte bandet av dagböcker är alltså som de tidigare, en blandning av stora och små händelser, ibland synnerligen vardagliga noteringar, någon gång litet djupare funderingar kring ett skeende. Vad som gör varje ny utgåva värd att läsa är emellertid Tages speciella personlighet, hans självironi och distans och samtidigt hans starka engagemang för människor och samhälle.