Erlanders händelserika år

"The same procedure as every year" heter det ju i en känd formulering i ett av årsskiftets underhållningsprogram.
Man kommer att tänka på den formuleringen då man läser Tage Erlanders Dagböcker 1958. Det är nionde bandet i hans dagboksserie. Just det året gjorde han mycket omfattande anteckningar. Det är ju också ett händelserikt år, "spännande som en första klassens deckare" har Erlander själv sagt.
Några teman återkommer varje år i hans dagböcker, också detta år. Som exempel vill jag nämna följande.
Hans funderingar kring sin egen ställning inom partiet och sin önskan att avgå som statsminister och partiordförande. Redan nyårsdagen skriver han att "nu borde det vara alldeles klart att detta är min sista nyårsdag som statsminister". Fast redan i nästa mening tillägger han att så blir det nog inte, oppositionen sköter sig ju så illa. Och inom partiet finns ingen önskan om att byta. Och vem skulle komma i stället, funderar han. Något byte blev det inte, just 1958 var han i ungefär hälften av sin statsminister- och partiordförandetid. År 1958 fanns det emellertid ett konkret alternativ för Erlander. Många inom universitetsvärlden ville gärna se honom som universitetskansler (då utsåg universiteten själva och inte regeringen kansler). Ny universitetskansler blev dock professorn Harald Cramèr och Erlander var lättad över det beslutet.
Sitt och hustru Ainas hälsotillstånd. Skall man döma efter dagböckerna torde Erlander vara Sveriges mest förkylde man under 1900-talet.
Hans bedömning av medarbetare inom regering, riksdagsgrupp och parti. Han skriver om "idiotiska ombudsmän och partifunktionärer" och om möten med "en föga uppbygglig riksdagsgrupp", möten som ofta var "trista och långdragna". Och han tycker ofta att hans egna tal var "långa, okoncentrerade och röriga".
Hans bedömningar av politiker inom andra partier. Det är egentligen bara Gunnar Hedlund som han gillar. Eljest finns det många "ömkliga figurer" inom andra partier. Särskilt Bertil Ohlin som är "gnällig och småaktig", som "helt har tappat kontrollen över sej själv". Det skulle vara intressant att göra en mera djupgående psykologisk analys av relationen Erlander - Ohlin.

"The same procedure". Då man läser nämnda upprepningar med ofta tillspetsade formuleringar (som dock ibland nyanseras av andra bedömningar följande dag) får man komma ihåg att hans dagböcker är just dagböcker och inte välavvägda memoarer eller djupgående analyser av politiska skeenden. Det vi möter i dagböckerna är hans omedelbara känslor, hans oro och bekymmer, hans besvikelser och irritation, hans glädje. Det är därför som hans dagböcker är intressanta och värdefulla som komplement till mera välavvägda och analytiska böcker.
Dagböckerna för år 1958 innehåller mycket av intresse. Erlander skriver utförligt, ibland flera gånger om dagen (eller rättare sagt flera gånger under dygnet) om aktuella frågor. Något som ökar dagböckernas värde för detta år för ambitiösa läsare är de minnesanteckningar som är inlagda i anslutning till aktuella dagar. Det är anteckningar som är separat dikterade, som ger bakgrund och faktainformation.

Den dominerande frågan under 1958, ja under flera år i slutet av 50-talet, var tjänstepensioneringen, ATP. Efter flera år av utredningar och en särskild folkomröstning 1957 framlade regeringen i början av året ett konkret förlag. Detta avslogs emellertid och regeringen beslutade då om extraval till andra kammaren.
Detta val, juni 1958, resulterade i jämvikt inom kammaren, ja egentligen 116 för socialdemokrater och kommunister och 115 för de borgerliga partierna, men eftersom talmannen (s) inte hade rösträtt var ställningen i realiteten 115-115.

Erlander skriver utförligt om kommande månader av intensiva förhandlingar inom regeringen och inom partiet samt med andra, framför allt med Folkpartiet. Särskilt intressant att läsa är om LO:s tunga inflytande. LO och framför allt dåvarande ordföranden Arne Geijer, hade bestämda uppfattningar om hur ett kommande regeringsförslag borde se ut och Erlander var mycket angelägen om att LO skulle gilla förslaget. Som exempel skriver han: "Torsten och jag har varit mycket försiktiga. Vi drev ingen linje. Vi ville höra LO:s röst." (Torsten Nilsson var då socialminister och ansvarig för den kommande propositionen). Det skulle dröja till följande år 1959 innan riksdagen kunde besluta och till 1960 innan reformen blev verklighet. Men därom i kommande band.
LO:s tunga inflytande framgår också av flera anteckningar om olika skatteförändringar. Finansministern Gunnar Sträng menade redan hösten 1958 att det var nödvändigt att följande år införa någon form av konsumtionsbeskattning, en omsättningsskatt. Geijer och LO var emellertid starkt emot och det kom att dröja till 1960 innan omsättningsskatten var ett faktum.

Några läsare kanske kommer ihåg andra saker från 1958.
Kvinnor skulle kunna bli präster i svenska kyrkan.
Sverige fick sina första kvinnliga poliser.
Flerpartiöverenskommelse (ej kommunisterna) i försvarsfrågan, bland annat skulle alla försvarsgrenar rustas upp kraftigt.
Förslag och livlig debatt om svenska atomvapen. Socialdemokraterna var splittrade och Erlander själv tog inte ställning.
Boris Pasternak fick Nobelpris i litteratur, men han avstod efter ryska påtryckningar.
Sverige blev tvåa i fotbolls-VM.
Jo, Erlander skriver också om detta. Och om mycket annat.

Erlanders händelserika år

Året 1958 gjorde Tage Erlander mycket omfattande anteckningar i sina dagböcker, där bland annat LO:s starka inflytande över socialdemokratin tydligt framträder, fastslår Ingemar Mundebo.