Den första moderna människan. Essäns uppfinnare. Den franska prosastilens mästare. Det är några av de hederstitlar man tilldelat Michel de Montaigne (1533-1592). En modern människa - vad utmärker en sådan till skillnad från alla de individer av släktet homo sapiens som kom före Montaigne? Ett enkelt svar: upplevelsen av det kluvna jaget, det enskilda medvetandets dubbla sätt att framträda som dels iakttagande subjekt, dels iakttaget objekt. I självreflexionen samverkar dessa båda sätt utan att någonsin bli till ett.
Det kan låta invecklat, och Montaigne uttrycker sig aldrig så abstrakt. Han väljer genomgående enkla ord och konkreta bilder. Men samtidigt är han ett barn av sin tids tänkande. Senmedeltidens och renässansens filosofer ägnade stor möda åt jagmedvetandets problem, och under århundradet efter Montaigne presenterades olika teorier. Descartes myntade slagordet "Jag tänker, alltså finns jag till", medan Pascal hävdade att hjärtat har sina skäl. Montagne befinner sig mitt i denna tradition, men hans storhet består inte i filosofiska djupsinnigheter utan i skarpsynta konkreta iakttagelser.
Man skulle kunna karakterisera hans grundhållning genom att ställa den i motsats till ett motto från den romerske författaren Cicero: Semper idem, alltid densamme. Det är det stoiska människoidealet: en fullgången, helgjuten individ (ordet individ betyder ju odelbar) som inte låter sig påverkas av yttre förändringar. När Montaigne såg in i sig själv var han aldrig densamme från gång till gång utan en myllrande mångfald.
Vem var han då i konkret biografisk bemärkelse? En förmögen godsägare och ämbetsman i Bordeaux, son till en köpman som blivit adlad. 32 år gammal gifte han sig och fick sex barn inom äktenskapet. Några år senare ärvde han familjegodset Montaigne dit han drog sig tillbaka vid 38 års ålder och inredde en tornkammare till arbetsrum. Det var där han författade sina essäer. Avbrotten i enslingslivet blev dock många, bl a resor till Tyskland och Italien och en period som hemstadens borgmästare.
Hans essäer har hållit sig levande i 400 år i ständigt nya upplagor och översättningar till en mängd språk. Anledningen till dagens artikel här i UNT är en ny och fullständig svensk upplaga i tre tjocka band om sammanlagt 1 700 sidor. Mannen bakom detta stordåd är Jan Stolpe. Redan för tjugo år sedan gav han ut en nära nog fullständig översättning men återkommer nu med en reviderad version. Till sin text har han fogat en mängd upplysande kommentarer. När en stilkänslig person som Stolpe under decennier umgås med en av stilens stormästare kan han inte undgå att ta intryck, och det är en sann fröjd att läsa hans säkra och levande tolkning.
Att referera innehållet i essäerna är omöjligt. Ämnena är nog så lättbegripliga men behandlingen av dem ofta originellt personlig. Här några av rubrikerna på de sammanlagt 53 essäerna som visar spännvidden: "Om sysslolöshet"; "Om rädsla"; "Varför vi gråter och skrattar åt samma sak"; "Om konsten att samtala"; "Om ensamhet"; "Hur vår själ lägger hinder för sig själv"; "Fegheten, grymhetens mor"; "Om vänskap".
Just vänskapen är ett kärt tema för filosofiskt lagda författare alltsedan antiken, och Montaigne hade särskild anledning att grubbla över det då en nära vän och kollega i ämbetet dog ung och efter lämnade ett tomrum i honom som aldrig riktigt fylldes ut.
Den erotiska kärleken mellan man och kvinna spelar däremot en undanskymd roll i essäerna. Under rubriken "Att vårt begär stegras av svårigheter" citeras - försiktigtvis på latin - en rad erotiskt frispråkiga poeter med romarna Ovidius och Lucretius i spetsen. Den romantiska kärleken som förenar lusten och passionen med djupaste själsligt engagemang var en senmedeltida uppfinning som Montaigne inte hade något till övers för. Om äktenskapet i kejsartidens Rom skriver han däremot så här:
"Vi trodde att vi knöt de äktenskapliga banden fastare genom att avskaffa alla möjligheter att lösa upp dem, men viljans och tillgivenhetens band blev lösare och slappare i takt med att tvångets band drogs åt. Och omvänt var det detta att man i Rom hade frihet att bryta äktenskapen, om man så ville, som gjorde att de hölls i ära och trygghet så länge. Männen bevarade sina fruar bättre därför att de kunde förlora dem." Men det är inte bara etiska och psykologiska ting som intresserar Montaigne. Här avslutningsvis hans åsikt om kroppslukter, särskilt kvinnors. Smink och parfymer ogillar han, det naturliga luktar godast. Och hur behålla en god doft i näsan? "I mitt speciella fall hjälper mustaschen till. Ungdomens intensiva kyssar, våta, glupska och sugande, brukade fastna i mustaschen och satt sedan kvar i flera timmar." Även så kan en filosofiskt lagd essäist skriva.