Ett diktaröde i förvandling

Rainer Maria Rilke (född i Prag 1875) betraktas allmänt som en betydande poet på det tyska språket. Med sina symboliskt laddade och bildrika Sonetterna till Orfeus eller den märkliga diktsviten Duinoelegier samlade han sitt poetiska uppdrag och vidgade synen på poesin. Men också som prosaist har han i sitt största prosaverk, den expressionistiska och halvt självbiografiska Malte Laurids Brigges anteckningar från 1910, sagts skapa en epokgörande text som banat väg för den moderna romanen.

Känd för att ha levt ett liv på stor fot, ofta resande i första klass mellan flotta hotell i europeiska städer, alltid i dialog med samtida konstnärer, författare och mecenater, var Rilke en mångskiftande personlighet med en kompromisslös hållning till sin poetiska kallelse. Under sitt drygt femtioåriga liv hann han gå igenom flera konstnärliga faser, bland annat för att ta steget från sekelslutets impressionistiska melankoli mot en mera plastisk ”tingdiktning”. Med sitt definitiva genombrott som lyriker med samlingen Das Buch der Bilder markeras en övergång till den nya diktningen, där hans ungdoms teman och tekniker fulländas och förnyas.

Bengt Landgren kommer ut med den brett upplagda Rilkebiografin Mannen från Prag. Det rör sig om en omfattande studie som i kronologisk ordning tar upp de väsentligaste dragen i Rilkes utveckling som diktare och människa, alltifrån tiden för ungdomsdikterna om det gamla Prag, dess historia och minnesmärken, till den sena lyrik som Rilke författade på franska innan dödsåret 1926. Landgren nagelfar kända fakta i Rilkes liv och författarskap och ställer en del myter på huvudet, liksom han ger en överskådlig bild av forskningen och den store diktarens eftermäle.

Landgrens ”författarskapsbiografi” sätter texterna i centrum för framställningen. Biografiska fakta varvas med analyser av dikter, brev- och prosautdrag. Det är kanhända knepigt att göra en biografi över en så uttolkad och omskriven man som Rilke. Som Landgren påpekar är trängseln stor kring många av texterna; tolkningarna överlappar och utesluter varandra om vartannat. Men biografins upplägg känns ändå tryggt och beprövat.

Från Rilkes tidiga uppväxt, som har beskrivits som onormal, utsatt och mörk, till de sista åren, präglade av sjukdom och psykiska plågor, spänner en lång utvecklingslinje. Viktiga händelser i diktarens unga liv var föräldrarnas skilsmässa och det faktum att han som åttaåring tvingades försöka anpassa sig till en tillvaro i militär internatskolemiljö. Huruvida dessa faktorer påverkade honom som individ och lyriker får man väl anta att knappast går att kartlägga helt. Men som en röd tråd genom Rilkes liv går hans oförmåga att förena den konstnärliga verksamheten med ett medelklassfamiljeliv.

Platserna kom och gick: Paris, Berlin, München. Avstickare gjordes till Sverige, Ryssland och Spanien. Vistelser på gods och herresäten avlöste varandra. Rilke hade hela Europa som arbetsfält, i mycket tack vare besuttna kvinnors ekonomiska och mänskliga generositet. Han brevväxlade flitigt med sina vänner, förläggare och älskarinnor; en stor del av den litterära kvarlåtenskapen består av hans många brev. Landgren poängterar att få författarskap är så rikt dokumenterade.

Rilkes gåtfulla poesi betraktas i dag – jag tror detta är själva hjärtpunkten i biografin – som en mosaik över ett större öde än han själv, ett öde i ständig förvandling. I den unga Förbundsrepubliken Tyskland, summerar Landgren, används Rilke som representant för den goda, humana tyska kulturen, vars anseende i världen sjunkit så katastrofalt under nazistregimen. Samtidigt kan han ses som en av de stora europeiska modernisterna vid sidan av T S Eliot, James Joyce och Paul Valéry – männen bakom modernismens Annus mirabilis 1922. Detta, tillika som han av tongivande tyska litteraturhistoriker under 1990-talet har setts som en ”framtidens diktare”.

I ett stort kapitel behandlas, mycket riktigt, Duinoelegierna och Orfeussonetterna. Här rekapitulerar Landgren flera andra uttolkares resultat och studerar också ingående, om än inte uttömmande, de centrala dragen hos dessa höjdpunkter i författarskapet.

Sammanfattningsvis kan man säga att Landgrens karaktäristik, som väver samman dokument, myt och liv till en lödig gestaltning av Rilkes personlighet, inte är helt oproblematisk. Samtidigt som Landgren sveper över stora tidssjok, ibland raskt och summariskt, ibland för att gå lite för nära in på dikterna och deras tillkomsthistoria och innebörd – framträder bara då och då en konturskarp bild av diktaren. Det händer att han låter citaten (sällan översatta till svenska) tala för sig själva utan närmare granskning. Men Landgren är oftast lyhörd och initierad; den i stora stycken eleganta biografin präglas av föredömlig akademisk svalka utan att bli torr.

Rilkes livsöde är fascinerande, och även om denna första originalbiografi på svenska kanske inte fördjupar eller omvärderar bilden av Rilke i en nämnvärd utsträckning, sammanfattar den på ett lyckosamt vis diktarens liv i ett Europa där hans gestalt har sin självklara plats.