Ett händelserikt år - Erlanders dagböcker från 1953

Att Tage Erlander var en flitig dagboksförfattare är ju väl känt vid det här laget. I och med den nyligen utkomna fjärde delen av hans dagböcker — Dagböcker 1953 — kan vi nu läsa inte mind-re än 1 560 trycksidor av hans nästan dagliga anteckningar under åren 1945—1953. Och mera blir det. Ambitionen är ju att publicera vad han skrivit fram till 1969. Och även om han inte skrev så mycket under senare delen av 60-talet så torde det bli många ytterligare volymer, till glädje för många läsare och till nytta för den historiska och samhällsvetenskapliga forskningen.b>Händelserikt årÅr 1953 var ett händelserikt och arbetsamt år för Tage Erlander. Det framgår bl a av att hans handstil ofta är så svårtydd att utgivaren, sonen Sven, många gånger måst återge halva meningar och tillfoga ordet oläsligt.Tiden har inte räckt till, kanske har tröttheten tagit överhanden.En svensk statsminister i början av 50-talet hade långt mindre av internationella kontakter än dagens statsminister. Det kan bero på att det internationella samarbetet och utbytet då inte var så omfattande, kanske också på personlig läggning.Tage skriver några gånger om besök av engelska och tyska socialistledare och om samtal med nordiska kolleger. Han skriver om Nordiska rådet som det året höll sin första session och menar att det mötet "blev nog inte så dumt som jag befarat".Han skriver också om några viktiga händelser på internationell nivå. I USA tillträdde generalen Dwight D Eisenhower som president med John Foster Dulles som utrikesminister. Tage konstaterar att därmed växte klyftan mellan Öst och Väst, det kalla kriget blev än kallare. I Sovjetunionen gick diktatorn Josef Stalin bort och efter en tid av motsättningar blev Nikita Chrustjev landets nye ledare. Han noterar också att Sovjet genomförde en vätebombsprängning och att ett stilleståndsavtal träffades i Korea (nutida läsare bör komma ihåg att detta avtal med bl a en demarkationslinje vid 38:e breddgraden fortfarande gäller, något fredsavtal finns ännu inte).Det är emellertid om svensk politik som han i första hand skriver, om regeringsarbetet, om problem i riksdagen, i partiet och i partiet närstående tidningar.@4a Mellanrubrik:Känsla av otillräcklighet@3a Text u indr.:Mycket känns igen från tidigare volymer. T ex Tages känsla av otillräcklighet, detta trots att han nu varit statsminister och partiledare i sju år. Redan nyårsdagen inleder han sina anteckningar med att fråga sig: "Orkar jag eller orkar jag inte fortsätta? — Är jag definitivt slut?" Fast dagen därpå är humör och fysik bättre och ännu några dagar senare är han helt utvilad och "nästan ivrig" att komma i gång. Flera gånger under året ställer han sig dock liknande frågor,är han slut, bör han avgå etc. Vid ett tillfälle tycker han att "min placering här var från början ett misstag", men så tröstar han sig med att säga "? alltid duger jag väl till landshövding".Och mycket ofta skriver han om sin hälsa. Man får ett intryck av att han var förkyld hela 1953, möjligen i början till eller i avslutningen av en förkylning. Ena dagen kan han vara i högform, dagen därpå är han värkbruten i hela kroppen. "Det är verkligen inte många dagar som man är i god form", suckar han. Ofta har han inte kunnat sova, "fasligt uselt" med sömnen.Namnet Olof PalmeDet är nu förståeligt om han ibland knäar under sin arbetsbörda. Han skriver flera gånger om att han inte har någon hjälp, att han måste göra allting själv. Namnet Olof Palme dyker dock upp för första gången, men han var då en ung jur kand och ordförande i SFS och arbetade dessutom vid för-svarsmakten så honom får vi möta mera först i nästa volym.Tage skriver huvudsakligen sina tal själv, "förfärligt mycket arbete". Och förfärligt många tal tycks han ha hållit, flera varje vecka under nästan hela året. Vid ett tillfälle — och 1953 var ju ändå inte valår — noterar han fem riktiga tal och ett lunchtal under en dag. "Hur står man egentligen ut?" Inte sällan är han missnöjd med sina tal, sina pekoraltal, och med sitt sätt att tala, att ibland svälja hela satser. Men ibland är han riktigt nöjd, talet gjorde stor lycka, talet var ett av hans bästa genom tiderna. En gång tillägger han att kanske är han ändå inte slut "utan har framtiden för sej".Han är också lika frispråkig om regerings- och riksdagsledamöter och andra som han träffar som i tidigare dagböcker. Och lika snabb att ändra mening. Den som är intresserad av maktrelationer kan roa sig med att studera hur många gångerhan har positiva respektive negativa omdömen om olika statsråd. Då kan man bl a finna att åtminstone detta år var finansminister Per Edvin Sköld de flesta dagar klok och fantastiskt kunnig. Andra statsråd fick mera skiftande omdömen. Mot slutet av året tycker han att partiets ledning är "udd- och glanslös" och att ett nytt garnityr skulle vara en nåd för oss alla. Fast så tillägger han: "Men varifrån?" Så brukar ju sittande ledningar i företag och organisationer fråga sig.Några frågor återkommer ofta i hans anteckningar, frågor som ingalunda kan betecknas som avgörande för landets framtid, men som var viktiga för Tage Erlander som regeringschef. Sverige hade ju åren 1951—1957 en koalitionsregering socialdemokrater—bondeförbundet med Gunnar Hedlund som bondeledare och inrikesminister. I slutet av 1952 dömdes Hedlund till böter för vårdslös deklaration, i mars 1953 friades han av hovrätten, men fälldes slutligen i juni samma år av Högsta domstolen. Även om massmedia för 50 år sedan inte använde sig av lika stark dramaturgi som i dag så var det ändå en stor händelse att en partiledare och inrikesminister fälldes för vårdslös deklaration.Olika ståndpunkterTage skrev många gånger under året om vad ett friande eller ett fällande domslut skulle betyda för Hedlund, för de båda partierna och för regeringen. Skulle Hedlund kunna sitta kvar, skulle han avgå, själv avgå eller tvingas avgå? Tage pendlar mellan olika ståndpunkter. I grunden menade han oftast att Hedlund betydde så mycket för sitt parti och för samarbetet inom regeringen att han borde stanna. Men skulle detta vara möjligt? Tage pendlade som sagt mellan olika ståndpunkter, detsamma gjorde andra regeringsledamöter liksom partistyrelserna i de båda partierna. Vid ett tillfälle förekom omröstning inom socialdemokratiska partistyrelsen, 14 menade att Hedlund borde stanna, 11 att han borde avgå medan tre var avvaktande. Som bekant stannade Hedlund hela koalitionstiden fram till hösten 1957. Tage säger i december till sin dagbok: "Hedlunds-affären min svåraste hittills".HarpsundEn annan fråga som återkommer många gånger är Harpsund. Korkfabrikören C A Wikander hade donerat godset Harpsund till staten som rekreationsbostad för statsministern, och den fråga som faktiskt plågade Tage var om regeringen skulle ta emot donationen eller inte. Tage tyckte till en början att det hela var "fullt sinnesförvirrat", men insåg samtidigt att det skulle bli mycket svårt att låta bli att ta emot "eländet". Ju mer han tänkte på Harpsund, och det gjorde han ofta, desto mindre tyckte han om tanken att vara där. Fast, suckar han, Aina är märkligt nog intresserad. Och även i denna fråga är regeringen mycket splittrad och statsråden byter ofta uppfattning. Intressant både för denna fråga och kanske också för regeringsarbetet i andra frågor är att Tage själv inte drev någon egen linje. "Jag skall finna mej i den position som majoriteten intar", skriver han. Majoriteten beslutade ju att regeringen skulle motta donationen och Tage blev snart positiv. I december konstaterar han att "Harpsund återigen varit nyttigt", han hade då sovit "något helt otroligt" och börjat läsa Dickens.Sammanfattningsvis tycker jag att det finns mycket att hämta också i denna del av dagböckerna, såväl för den som bara vill ha några timmars trivsam läsning, som för den som därutöver vill fördjupa sitt kunnande om svensk politisk historia.