Ett levande kulturarv

Johan Stiernhöök — stundom liknad vid den svenska lagfarenhetens fader — har ägnats en ny studie av de tre Uppsalaprofessorerna Hans Helander, Alvar Nelson och Göran Inger. De lärda och påtagligt engagerade författarna tillförangenäm och ofta tankeväckande information, skriver Stig Strömholm.Det kan knappast anses höra till svensk tradition att betrakta framstående rättslärde som delar av det intellektuella kulturarvet eller kunskap om sådana personligheter som delar av en någorlunda omfattande bildning. Om någon svenskjurist möjligen skulle kunna sägas utgöra ett undantag i det hänseendet, skulle det vara Johan Olofsson Dalkarl, adlad Stiernhöök, som levde mellan 1596 och 1675 och som kort före sin död utgav det stora och grundläggande rättshistoriska verket De jure Sveo­num et Gothorum vetusto, Om svearnas och göternas gamla rätt. Han var då blind sedan femton år men hade lyckats fullfölja det väldiga arbetet med hjälp av sina söner.Stiernhöök har hyllats som "den svenska lagfarenhetens fader", hans kärva drag har förevigats på målningar och till och med på en minnespenning, som Svenska Akademien lät prägla år 1837 och som blivit kännetecken — eller "logga", som det väl nu får förmodas heta — för det 1947 grundade Institutet för rättshistorisk forskning, en lärd inrättning som utgivit en imponerande svit av vetenskapliga verk och även Stiernhööks magnum opus, såväl i faksimil (1962) som i svensk översättning med kommentar (1981). När den gamle herrn fyllde 400 år, 1996, hyllades han med fanor, kransar och procession till minnesstenen över honom i Rättvik och med högtidstal i socknens kyrka, ty i Rättvik var han född. Det är möjligt att dalkarlar har ensärskilt stark inteckning i det levande kulturarvet. Sambandet mellan Stiernhöök och Rättvik blev för övrigt inte särskilt starkt. Fadern, som var komminister vid hans födelse, sökte och fick omkring 1608 pastoratet i Bro i Västmanland. Johan Olofssons studier förde honom tidigt till Uppsala, Leipzig, Jena, Wittenberg och Rostock, och under sin långa och strävsamma ämbetsmannabana hann han med att vara lektor i Västerås, professor i Åbo, lagläsare på Åland, häradshövding i Sörmland och Uppland för att till slut verka i Stockholm som revisionssekreterare och hovråd.Om vissa aspekter av Johan Stiern­hööks liv, gärning, död och begravning handlar en bok som utgivits av tre Uppsalaprofessorer, latinisten Hans Helander, straffrättsprofessorn Alvar Nelson och rättshistorikern och teologen Göran Inger: Johan Stiernhöök i sin samtid. Några nya rön om den store rättshistorikerns vetenskapliga insatser innehåller inte boken. I gengäld tillför de lärda och påtagligt engagerade författarna denna typ av intressant, angenäm och ofta tankeväckande information som brukar kallas la petite histoire, "historiska småmynt".Hans Helander utger, översätter och kommenterar det ganska långa sorgekväde som Stiernhööks frände rikshistoriografen Johannes Widekindi skrev till hans jordafärd och därutöver de bevarade grekiska och latinska dikter som Stiernhöök själv författat. Det handlar inte om några stora textmängder, och dikterna hör hemma i en genre som intellektuellt rörliga studenter vid denna tid odlade flitigt, som hade sina givna lagar och konventioner och som knappast medgav poetisk högflykt även om sådan hade fallit sig naturlig och lockande för författaren. Flertalet dikter är korta hyllningar till kamrater eller lärare i samband med akademisk befordran. Ett latinskt skaldestycke om 24 rader är dödsklagan över en svensk studiekamrat som drunknat i floden Gouda i Holland år 1632. En dikt på modersmålet skulle ha givit den jämförande litteraturforskningen ett idealiskt studieobjekt: fem år senare tillkom Miltons Lycidas, också ett sorgekväde över en drunknad jämn­årig ... Om de latinska dikterna kanske kan betecknas som ganska rutinmässiga, väcker de grekiska svårare frågor. Var och en som länge bemödat sig om att med allehanda hjälpmedel och i kammarens frid någorlunda hantera detta överrika språk passivt, som läsare, grips av undran och beundran införde visserligen få och korta men som det förefaller både grammatiskt och metriskt riktiga rader som denne resande student kunde prestera vid behov. Vilka skolor och vilka lärare hade bibragt honom detta, vid sidan av all annan lärdom som blev hans?Alvar Nelsons bidrag, som omfattar drygt hälften av volymens text och som med sin precision och noggrannhet gläder en kalenderbitares hjärta, kan beskrivas som både person- och socialhistoriskt. Det senare elementet är kanske det mest intressanta: ur denna detaljerade undersökning av Stiernhööks släkt och släktförbindelser i den senare Vasatidens och den tidiga stormaktstidens Sverige utvinner författaren en bild av komplicerade och väl sammanhållna nätverk. Det är inte utan att Nelson ger ytterligare en stöt åt den redan en smula slitna föreställningen om stormaktstidens Sverige som ett rike där alla dörrar stod vidöppna för dugligt folk även från de minst gynnade och mest avlägsna delarna av samhället. Förvisso lönade detsig att vara duglig, flitig och kraftfull; en och annan huggvärja från de djupa leden kunde under de mest aktiva krigsåren beford­ras på slagfältet, men för det mesta var klättringen en procedur som tog tid, och väletablerade förbindelser över generationsgränserna inom kyrkan, det ledande borgerskapet, den framväxande meritokratin och även bland rika och aktiva bergsmän och bönder gjorde karriären lättare. Stiernhöök står som en typisk företrädare för en bred krets som under ett par generationer befinner sig på samfälld marsch mot höjderna.Professor Göran Ingers utredning, slutligen, förefaller att ge det slutliga svaret på frågan var Stiernhööks stoft kom att vila. Jordfästningen ägde rum i Stockholms storkyrka, med stort tillopp av förnäma personer, och kistan nedsattes i en grav i kyrkan som släktingar till den döde förfogade över. Det material som Inger undersöker pekar emellertid på att stoftet sannolikt efter ganska kort tid flyttades till Bro kyrka i Västmanland, där den dödes far hade varit präst och även funnit sitt sista vilorum. Det är också den slutsats som den grundlärde teologen och rättshistorikern Göran Inger stannat för, och hans slutledning förefaller helt övertygande.