Ett liv med eller utan djur

Skansen, 4H-gården, Eskilstuna zoo, ett kombinerat matlagnings- och ridläger, lite ströjobb på en hundmatsfabrik, ett sommarjobb som infrysare på en fiskodling, den vita kaninen Pipi och hennes kanske 50 efterföljare (antalet stiger dramatiskt för att kaninerna var syskon och på löpande band tillverkade ungar som genast dog), ett dramatiskt slagsmål med en liten men lömsk spaniel under en tidningsrunda, ett par katter och några kortare sessioner som hundvakt åt mopsen Astor.

Det ovanstående är på ett ungefär min samlade erfarenhet av djur, vilket enligt den brittiska essäisten och författaren Jenny Diski kvalificerar mig till den alltmer dominerande majoriteten av post-domesticerade människor som möjligen kan föreställa sig en daglig kontakt med andra djur än tama accessoarer, men egentligen inte vet ett skvatt om de djur som inte är mer eller mindre precis likadana som jag själv.

Vi har längtat efter hundar, haft barndomsdrömmar om att leva med orangutanger, klappat lamm, förfasat oss över trånga burar när vi gått på zoo i fattiga länder, ojat oss över djurtransporter, valt ett vegetariskt alternativ, hängt ut en och annan talgboll, nästan krockat med en älg och kanske till och med åkt på någon dyr safariresa. Det är inte så att vi inte känner igen ett djur när vi möter det, men våra erfarenheter bygger till största delen på dramatiserade berättelser, Lassie och tveksam underhållning av typen Hur gör djur?, om nu någon inte har förträngt inslaget i långköraren Söndagsöppet där svenska kändisar (gissningsvis Claes Malmberg och Siv Malmkvist) fick se roliga klipp med djur för att sedan gissa vad djuren skulle göra härnäst.

En mindre skrivbordsbunden person än Jenny Diski skulle möjligen ta tag i den där gamla primatologdrömmen och verkligen ge sig ut när den egentligen rätt egendomliga samvaron med tamkatten efter decennier till slut väcker begär efter en definition av jagets förhållande till de medvarelser som inte är människor. Men eftersom Diski är en mycket renodlad författare gör hon det hon kan bäst – hon läser och skriver.

Några kortare utflykter blir det visserligen i den ganska oemotståndliga essäboken Allt jag inte vet om djur. Bland annat en utflykt till lamningen på en bondgård, en ”god” safari som betalande volontär, ett hastigt besök på ett laboratorium där en vän minnesforskar på kycklingar och en snabb kollektiv terapi mot panisk spindelskräck som, till författarens gigantiska förvåning, faktiskt fungerar. Men mest nöter hon sina egna tankar mot andras och funderar kring antropomorfism, djursamlande, Dumbo, Derridas svaga obehag då hans katt varje morgon iakttog hans toalettbestyr, Wittgensteins menageri, tveksam etologi, B F Skinners behaviorism, Charles Mingus toaletträningsråd för katter och gorillan Guy, som var en stor stjärna i 1950-talets London.

Diski läser fascinerat men iskallt forskaren Temple Grandin som via sin egen autism blivit en global auktoritet på djurs beteenden och bland annat anlitas av snabbmatsindustrin som vill göra sin gigantiska slaktapparat mindre oroande för djuren (läs: mindre stötande för medvetna kunder). Diski medger att Grandin förbättrar förhållandena för råmaterialet inom den givna situationen, men pekar förstås på det motsägelsefulla i det stora köttmaskineriet och njuter en smula av uppgifter som att också de anställda på slakterier behöver positiv förstärkning för att inte bruka övervåld mot kreaturen de föser mot bultpistoler och hamburgerbröd. Grandins förhållande till djur och sina inte helt oskyldiga arbetsgivare är pragmatisk på ett sätt som direkt korresponderar med Jenny Diskis sätt att skriva, som bygger på att söka kunskap, ifrågasätta den och oberoende av sin slutliga ståndpunkt (eller permanenta tvekan) värdesätta processen.

Borde någon som skriver en hel bok om vår kollektiva relation till djur, med ett skuldmedvetet fokus på att det enda hållbara argumentet för att inte sluta äta kött är att vi gillar smaken av det, besöka ett slakteri? Tja, det vore rimligt. Och om man är övertygad om att en närstudie i industriellt dödande är mer än man klarar av, borde man då tillägna sig någon annan erfarenhet av djur än sina egna katter och en vistelse på en fårfarm? Ja. Hästar är rätt otäcka så ridning är ett alternativ. Kan en 61-åring lära sig rida? Ja, igen. Är det oartigt att ignorera hästen? Kanske. Är hästmänniskorna galna som hävdar att hästansikten kan förmedla känslor? Nja, förmodligen är de bara engagerade. Visar sig ridlektioner vara en uppbygglig aktivitet om man lider av svindel, permanenta ryggproblem och dessutom absolut inte vill dominera ett djur? Nix, pix.

Inget vore Jenny Diski mer främmande än att skriva en pamflett som snabbt och övertygande slog fast en ståndpunkt. Hon är alltid beredd att se nya perspektiv och avfärda sina egna avfärdanden, och hon är lika rolig som elegant. Och precis som vanligt landar en stor del av hennes tankegods i de egna erfarenheterna av att under period i ungdomen vara intagen på mentalsjukhus. Stilisten Jenny Diski försöker varken övertyga läsaren eller sig själv. Hon är bara intresserad av resonemanget, och paradoxalt nog blir hon därför också alltid övertygande.