Ett oidipalt ödesdrama

Inför utdelandet av årets Nobelpris i litteratur dök den japanske författaren Haruki Murakami upp på listan över tänkbara kandidater. Murakami har ett stort och mångsidigt författarskap bakom sig. Ändå är han så gott som okänd här hemma. Han introducerades på svenska med novellsamlingen Elefanten som gick upp i rök och andra berättelser, som följdes av kärleksromanen Norwegian Wood och reportageboken Underground om saringasattacken i Tokyos tunnelbana. Det är allt.Haruki Murakamis mest kända romaner - The Wind-Up Bird Chronicle och A Wild Sheep Chase - väntar ännu på en svensk språkdräkt, liksom novellsamlingen Blind Willow, Sleeping Woman som tidigare i år belönades med Frank O'Connor-priset, världens största novellpris.Men än finns tid för bättring. Den nya romanen Kafka på stranden förenar alla kvaliteter från de tidigare böckerna och kan mycket väl tänkas innebära ett större genombrott för Murakami också i Sverige. Här finns den vilda fantastiken från Elefanten som gick upp i rök, den finstämda realismen från Norwegian Wood och de skarpa samhällsbetraktelserna från Underground sagolikt förenade i ett oidipalt ödesdrama med övernaturliga förtecken.Liksom Norwegian Wood är Kafka på stranden berättelsen om en ung man som söker efter sin plats i världen och samtidigt lär känna kärleken. Och gissningsvis kommer också denna roman gå hem framförallt hos den lite yngre publiken. Men till skillnad från det enkla, raka berättandet i Norwegian Wood är Kafka på stranden en betydligt fantasirikare, finurligare och mer vindlande historia.Romanens huvudperson kallar sig Kafka efter tjecken vars melankoliska sinnelag och känsla av främlingsskap han delar. Femton år gammal rymmer han hemifrån med en välbekant profetia ringande i öronen: en dag ska han mörda sin far och ligga med sin mor. Så sker också, men inte på något sätt som ligger inom ramen för vare sig traditionen från Sofokles eller den empiriska verkligheten. "Ansvaret börjar i drömmen", skrev Yeats, och det är nog någonstans i dessa domäner, i gränslandet mellan dröm, allegori och psykologisk verklighet, som det okonventionella fadermordet och den än märkligare incesten begås, lika överraskande för Kafka som för läsaren.Men innan dess följer vi med på två odysséer genom det moderna Japan. Den ena är Kafkas, den brådmogna samurajen in spe som pumpar skrot och reser murar mellan sig och världen. Den andra är den hjärtegoda idioten Nakatas, gamlingen vars minne och förstånd gick förlorat i skogen men som i gengäld kan tala med katter och nedbringa makrill från himlen. Kafkas kringirrande slutar vid ett magiskt bibliotek som om nätterna hemsöks av (den livs levande) föreståndarinnans vålnad. Nakata når vägs ände vid porten till den Andra sidan, trots eller tack vare benäget bistånd från Kentucky Fried Chicken-hallicken Överste Sanders, ett andeväsen - eller som han själv föredrar att kalla det, "ett berättartekniskt koncept" - med uppgift att lösa problem och föra handlingen framåt.Ja, det är en fantasifull historia Murakami trakterar oss med. Likt vingarna på en fjäril vecklar handlingen ut sig så att ett mönster uppdagas, från början dolt i skugga men efterhand allt tydligare, vackrare och mer färggrannt, ändå helt outgrundligt. Här är allt symboler och metaforer, med lika många innebörder som det finns läsare. Det är lite zen över alltihopa. Murakami skriver enkelt och okonstlat, ändå får han sin berättelse att skimra av ett förtrollat ljus. Men romanens magi är inte den magiska realismens, som vill visa på litteraturens möjligheter att skapa nya världar bortom den verkliga, utan sagans, som genom metaforen vill lära oss något om livet och få oss att växa som människor.Tankarna går till Cees Nootebooms ljuvt vemodiga sagoäventyr Philip och de andra men också till Bulgakovs sjövilda Mästaren och Margarita och filmskaparen Tim Burtons sockersöta moralkaka Big Fish. Förvisso en hopplöst spretig jämförelse. Kanske kan man lika gärna säga att Kafka på stranden inte liknar någonting.