Ett paradis på jorden

Det blir på gränsen till för mycket Anna Gavalda i hennes nu på svenska utgivna roman med titel Lyckan är en sällsam fågel. Ut i minsta hörn befolkas den av sådana märkliga och av livet tilltufsade karaktärer som börjar bli något av ett signum för den franska succéförfattarens persongalleri. Nästan alla har de stått på tillvarons botten, men repat nytt mod och tagit sig upp igen. Romanhjältar av detta slag kräver sin plats. Tvingas de samman på ett alltför trångt utrymme - och nu har jag en roman på digra femhundrafemtio sidor i åtanke - är risken stor att luften inte räcker till. Men luften räcker precis. För hur överfullt det än är av udda, yviga gestalter, köper jag ändå konceptet eftersom det ingår en hel del annat också.

Precis som Camille i Anna Gavaldas förra roman Tillsammans är man mindre ensam som också blev en film med Audrey Tatou (känd från Amélie från Montmartre) i huvudrollen, är den medelålders Charles Balanda i den aktuella Lyckan är en sällsam fågel, en hejare på att teckna. Camille och Charles har båda tillskrivits denna konstnärliga talang som för dem är ett sätt att förhålla sig till omvärlden. I förra romanen bjuder Camille in en av Paris missbrukande uteliggare för att måla av honom. Det är en stark scen där Camille utanpå den sargade kroppen ser den drogberoendes smärta och ensamhet. Charles Balanda å andra sidan är arkitekt. Han är ambitiös och framgångsrik inom sitt yrke, men privat är det sämre ställt. Relationen med den vackra parisiska frun blir allt kyligare, hon lever sitt eget liv och han är ofta på tjänsteresa. Vore det inte för dottern, egentligen fruns tonåriga dotter och Charles styvdotter, skulle de redan gått skilda vägar.

När Lyckan är en sällsam fågel tar sin början står Charles Balanda på randen till ett sammanbrott. Det är här Anna Gavalda möter upp den förhållandevis diskreta hjälten. Ett osignerat brev med de få orden "Anouk är död" skickat till hans föräldrahem, blir den sista droppen i bägaren. Brevet drar igång en räcka plågsamma minnen. Stötvis får läsaren veta mer om vad som hänt, om Anouk och hennes son Alexis, Charles barndomsvän. Man anar ett trauma, ett eller flera svek och en förbjuden förälskelse. Såren ömmar ännu trots att åren gått. Känslosamma minnen bryter i korta fragment av Charles stressade vardag. Genom ett sorgligt och ibland ett något väl nostalgiskt filter konstrueras så bilden av Anouk; en ung ensamstående mor, hängiven sjuksköterska, vacker och självuppoffrande. Som barnvakt till sin son plockar hon upp en trasig transvestit på sjukhuset efter sitt arbetspass. Anouk är en typisk Anna Gavalda-figur som naturligtvis får denna besynnerliga "Dadda" att blomma. Med vemod minns Charles mormorsringarna på hans fingrar och hans trollkonster med en vit duva under rocken.

Parallellt med historien om Anouk som rullas upp, pågår också en annan, samtida. I den lämnar Charles Paris och beger sig ut på den franska landsbygden. Syftet är att en gång för alla reda ut det förflutna, men genom ett ödes nyck möter han istället en hel hop andra typiska Anna Gavalda-karaktärer. Efter en ekallé, på andra sidan en romantisk stenbro som inte längre går att köra över med bil, huserar Kate och hennes fem fosterbarn i en praktfull men fallfärdig kåk. Tillsammans utgör de en brokig skara, var och en lastade med ett tungt själsligt bagage. Här sprudlar färgerna och kreativiteten, Anna Gavalda spar inte på något utan kör sin målning fullt ut. I en otrolig röra av allehanda ting, verktyg, krukor med sticklingar och växter, skrot, vackra föremål och gummistövlar, bland en uppsjö djur som katter, halvt invalida hundar, hästar, höns, en get, en åsna och ett lamadjur får de trasiga barnen en ny chans. I spetsen står Kate med sin befriande och humanistiska syn på uppfostran. Hon är lite sliten, har jord under naglarna och en utstrålning som ögonblickligen träffar Charles.

Anna Gavaldas beskrivning av detta hem, "Les Vesperies" är som taget ur en önskedröm. Det är ett paradis på jorden dit alla är välkomna och där det alltid är möjligt att reparera ytterligare ett brustet hjärta. Språket får gärna vara lite kantigt, ibland korthugget och drastiskt. Maria Björkman som gjort den svenska översättningen förtjänar uppmärksamhet, för stilen är egen och mycket fransk. Det svänger hit och dit och ord som faderuttan, tjotahejti eller tuggelugga i dialogerna måste till... men bakom allt detta ligger någonting större. Där ståtar sagoslottet "Les Vesperies" som en sista utväg när allt tycks kört, en räddare för alla i nöd. Bara den tanken gör en lycklig.

Ett paradis på jorden

Anna Gavaldas senaste roman på svenska landar i ett hem som är en önskedröm, dit alla är välkomna och där det alltid är möjligt att reparera ett brustet hjärta, skriver Charlotte Vybiral.