Ett "tragikomiskt lif"
För att snabbt kunna gifta sig med Frida Uhl väljer August Strindberg ön Helgoland som plats för bröllopet. Öns brokiga historia och turerna kring Strindbergs besök skildras av Per Holmer.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vad var syftet? Jo, 6 700 ton sprängämnen skulle från jordens yta radera ut en kvadratkilometerstor röd sandstensklippa belägen sju mil från tyska fastlandet. Och resultatet? Den sjönk ihop som en sufflé! I dag finns små lustiga gropar uppe på högplatån, men ön består, har tvåtusen invånare med ett eget språk (det allra minsta av de germanska, halluner — modersmål för betydligt färre än både afrikaans, isländska och färingska och varken frisiska eller platdüüts); det är ett taxfreeparadis eftersom det formellt inte tillhör EU, båttrafikeras dagligen från Landungsbrücken i Hamburgs S:t Pauli och erinrar om en av de få vilopunkterna i August Strindbergs — med egna ord — "tragikomiska lif".
Röde Djävulen
Abalus, Aktania, Basileia och Fosetesland är magiska namn hos antika författare som försöker kartlägga de vilda böljorna i norr — och detta märkliga undantag som sticker upp ur öppet hav. Deät Lunn, landet, säger man på halluner. År 1070 myntar historieskrivaren Adam av Bremen namnet Heligland, eftersom så många sjöfarare där blivit räddade ur sin nöd. Men var hör ön hemma? Vem gör anspråk på den? Sjörövare och pirater, givetvis. Den väldige Klaus Störtebeker är den mest kände. Hans mannar, vitaliebröderna, härjade i både Nord- och Östersjön. Hansan lyckades äntligen besegra befälhavaren på Röde Djävulen i en batalj på Helgolands redd.
Störtebeker halshöggs den tredje oktober 1401 på Grasbrook i Hamburgs frihamn, och enligt legenden tog den döda kroppen ytterligare några steg utan huvud. Sankt Paulis och Reeperbahns dödskalleflagga är en sentida hyllning till Störtebeker.
Populär kurort
År 1806 hamnar Helgoland i världspolitikens centrum: Napoleon Bonaparte tillkännager kontinentalspärren — och det eviga undantaget blir smuggelhamn och transithall i bägge riktningarna. Året därpå blir ön brittisk. Vem är sedan här under några veckor på våren 1811, när hundratals skepp dagligen anlöper klippan, om inte den landsförvisade svenske exkungen Gustav IV Adolf, överste Gustafsson. Som tack för gästfriheten skänker han två mässingsljusstakar till Nicolaikyrkan.
Deutschland über alles
Det brittiska Heligoland med sin välgörande Nordsjöluft blir snart en populär kurort. Bland gästerna sommaren 1841 återfinns diktaren August Heinrich Hoffmann von Fallersleben. Här skriver han sin Tyskarnas sång, vid en tidpunkt då nationen är uppsplittrad i ett oändligt antal små feodala furstendömen med godtyckligt styre. Skalden drömmer om ett enat demokratiskt land, ett som omfattar alla tyskar.
Andra versen i hans dikt handlar om kvinnor, vin och sång, medan den första har kommit att bli helt groteskt misstolkad och missbrukad. Jag syftar förstås på Deutschland über alles. Ingen av de orter som nämns i första versen ligger i Tyskland, varken då eller nu.
Unik byteshandel
Men absurditeterna på Helgoland fortsätter, och den här gången kommer de också att omsättas i den geografiska verkligheten. År 1890 sker en unik byteshandel. Tyskland avstår helt fredligt från sin koloni Zanzibar, den strategiskt och handelspolitiskt utomordentligt betydelsefulla ö där Indien möter Afrika. I germanervurmandets namn låter man britterna överta Zanzibar i utbyte mot den tusenfalt mindre och gåtfulla klippan i Nordsjön. Snacka om torsk!
Men fram till sekelskiftet 1900 råder ännu brittisk bröllopslagstiftning på undantaget Helgoland. Det får August höra av en supbroder på sitt stamlokus Svarta Griskultingen i Berlin.
Tänkte lämna landet
April 1893: den fyrtiofyraårige Strindberg är nyförlovad med en blott tjugoettårig österrikiska och vill snarast möjligt, utan omständliga lysningsprocedurer, kasta sig ut i sitt andra äktenskap. Men hur mycket vet han om alla dessa nyss nämnda beautiful losers, som någon gång satt sin fot på Helgoland?
Den 30 september 1892 hade Strindberg tagit snälltåget söderut från Stockholm. Han tänkte lämna landet, skild från Siri von Essen och de tre barnen, nedtyngd av trassliga affärer och rättsprocesser och ospelad av svenska teatrar. Under det gångna året hade han ägnat sig flitigt åt måleri och experiment med färgfotografering. Kemiska och naturvetenskapliga spekulationer lockade honom mer än skönlitterärt skrivande.
Ungkarls- och sällskapsliv
Han hamnade i Berlin, i förstaden Friedrichshagen, som granne till den notoriske Sverigehataren Ola Hansson. Efter några månader där ute fick han nog och flyttade in till ett pensionat i centrum, på Neue Wilhelmsstrasse ett stenkast från Brandenburger Tor, och började hänga på ett närbeläget värdshus, som frekventerades av åtskilliga skandinaver, bl a målaren Edvard Munch. Ett oroligt ungkarls- och sällskapsliv vidtog, samtidigt som tyska teatrar faktiskt satte upp hans stycken.
Passionen blommar
"Jag håller på att lösgöra mig från Sverge, detta Satans land som jag önskar allt ondt — tillbaka!" skriver han till vännen Birger Mörner 8 februari 1893. Då har han just lärt känna den unga Frida Uhl, som vistas i Berlin som korrespondent för en Wienertidning och rör sig ledigt i de litterära och kulturella salongerna. En passion blossar upp, och efter bara några månaders bekantskap bestämmer de sig för att gifta sig. Det måste gå raskt undan — alltså: "Upp till Helgoland!" Fridas syster Marie följer med som bröllopsvittne.
Men än är allt inte i sin ordning: väl framkomna, efter en gungig båtfärd från Cuxhaven, måste fästfolket invänta ett intyg från Stockholm, som ska bevisa att brudgummens första äktenskap i själva verket är avslutat.
Vetenskapliga observationer
Helgoland får post endast två gånger i veckan. Strindberg har rest med tungt bagage: där återfinns såväl diverse kemiska apparater som hans ständiga gröna emaljbadkar. Under väntetiden gör han vetenskapliga observationer på ort och ställe, som han delger sin vän biologen och skriftställaren Bengt Lidforss i ett brev den första maj. Mot slutet blir skrivaren dock en smula mer poetisk: "Stor upptäckt! Hafshorisonten fullständigt afslöjad såsom icke varande en cirkel eller en båge! utan endast ett optiskt fenomen." Dagen därpå blir vigseln äntligen av.
Muntert och idylliskt
Brittisk bröllopsceremoni kräver ingen lysning, men däremot måste brudparet på heder och samvete besvara tjugotre frågor från förrättaren. Brudgummen, som ibland kunde överskatta sina egna språkkunskaper, är den som svarar när prästen frågar: "Svär ni att aldrig bära en annans barn under ert hjärta?" Frida berättar om episoden i sina memoarer, och tillägger att hon själv brast ut i ett gnäggande skratt. Äktenskapet börjar alltså både muntert och idylliskt. Paret hade tänkt sig att stanna juni månad ut. Frida skriver: "Hemmet är ett förtjusande litet hus efter hans sinne, med tre rum, gräsmattor, blomsterrabatter och träd framför, öinvånarna äro vänliga och fredliga, mer hågade för krogen än för kyrkan".
Ett vackert minne
August och Frida börjar författa tillsammans, man tänker sig en roman om den berlinska bohemkretsen, men det stannar vid var sitt kapitel. Uppbrottet, mot England, blir en smula brådstörtat. Man avreser till Hamburg redan den 17 maj. Och nu inleds några års irrfärder, som jag här låter vara. Jag nöjer mig med att säga att det hela så småningom mynnar ut i Infernokrisen. Veckorna på Helgoland förblev däremot ett vackert minne.
Kvar blev en ö som, tungt militärt befäst och penibelt belägen på kartan, omsider kom att dras in i två världskrig. Efter det andra skulle britterna behålla Helgoland ända fram till 1952, som ett övningsmål för flygplansbombningar sedan ön väl visat sig omöjlig att spränga i luften.
Ormen Friske
Ett svenskt och fullt autentiskt inferno återstår. I juni 1950 for ett rekonstruerat vikingaskepp, Ormen Friske, ut från Elbemynningen och upp i Helgolandsbukten. Ombord fanns ett tjugotal ungdomar från Svenska Frisksportarförbundet, på väg till en sjöfartsmässa i Rotterdam.
Vad som hände är fortfarande oklart, det var stormigt väder och brittiska plan höll som bäst på med sina bombövningar. Det gryende kalla kriget ville undvika diplomatiska förvecklingar, kropparna spolades i land på olika platser längs den Schleswig-Holsteinska kusten.