Jag gillar verkligen Aftonbladetjournalisten Mattias Kling som recensent. Korta, kärnfulla betraktelser och omdömen utan spår av slentriankritik. Men nu är det närapå fyrahundra sidor rockbiografi som gäller. Det blev – sådär.
Europe har de flesta en relation till, mycket tack vare ”den där jävla fanfaren”, som John Norum kallar monsterhiten The final countdown i samband med uppbrottet från barndomskamraterna i bandet. Innan dess har läsaren fått en noggrann beskrivning av Upplands Väsbys demografiska och musikaliska smältpunkter i slutet av 70-talet, kryddad med citat från närstående till de unga slynglar som senare ska bli världsstjärnor. Redan här skruvar man lite på sig, och inte bara över de frekventa klyschorna (där fjortonåringar har ”bensin i blodet och krut i fingrarna”), utan man måste också svälja att när bandmedlemmar uttalar sig. Ja, då är det gamla citat från intervjuer i tidningarna Okej, Sweden Rock Magazine eller officiella biografin Den stora rockdrömmen från 1987.
Det är ett stort problem. Citaten är lika välfönade och oförargligt permanentade som deras hårmanar. Det blir tillrättalagt, naivt och banalt när deras mörkaste timmar beskrivs med mustigheter som ”det var verkligen jättejobbigt”.
Att vara helt frigjord från huvudpersoners inblandning kan vara välgörande för ett så mytifierat material som ett rockbands historia, men det fungerar inte för Only young twice. Man saknar originalröster, och särskilt då med lite perspektiv på händelserna, och Kling är alltför generös när han ofta drar den tama slutsatsen att sanningen är ”omtvistad”.
Vad det lider blir boken lite vuxnare, men också väl givmilt strösslad med Europeföljaren Anders Tengner som gång på gång frustar att ”det var mycket knulla” i alla möjliga världsdelar. Allra intressantast är det ekonomiska haveriet, hur ett band som toppade listor när och fjärran inte hade en spänn att leva på när partyt plötsligt var över och suspekte managern Erdtman försvunnit. Kling reder ut det bra.
Han kunde ha ägnat detta än mer uppmärksamhet, i stället för att lite för ofta fastna vid kalenderbitande uppgifter om hur många lampor som satt i ljusriggen, hur stor publiken var och vilka låtar som spelades på olika turnéer. Detaljrikt, ja. Men inte så fängslande i längden.