Evolutionen i usel pekoraldikt

Tv-profilen och komikern Fredrik Lindströms nya bok är bedrövlig, skriver Magnus Dahlerus och frågar sig varför den ens blir utgiven.

Fredrik Lindström.

Fredrik Lindström.

Foto: Sven-Olof Ahlgren

Litteratur2010-03-31 13:51
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fredrik Lindström gjorde sig känd som en av busringarna i radioprogrammet Hassan i P3 i mitten på 90-talet. Hans ansikte blev sedan välbekant för många när han var programledare för serien Värsta språket och uppföljaren Svenska dialektmysterier. Nu har vi också sett honom som domare i SVT:s På spåret på fredagskvällarna. Vid sidan om det har han regisserat film och skrivit böcker. Han debuterade som författare med boken Världens dåligaste språk 2000.

Man kan säga att i det mesta som Lindström gör finns humor och språkkunskaper. Förutom det är mäns relationer till kvinnor ett kärt tema. Det kan man se i filmen Vuxna människor som han regisserade. I grunden har han en fil kand i Nordiska språk. Det syns i debutboken. I den förenade han, på ett förtjänstfullt sätt, humor och populärspråkliga teorier. Det var en underhållande bok.

Värre var det då när han debuterade som poet med boken Jag är en sån som bara vill ligga med dig (2005). Om man nu kan kalla honom poet. När jag läser honom den här gången kommer jag att tänka på en dikt av Nils Ferlin: "När medelsvensson är blaskig / då är han karlakarl, /och inte så jäkla tråkig / som annars i sina dar. / Då njuter han gärna en visa / och läser, kanhända, en strof. / Och ofta i nattens hemgång/ han varder en filosof -".
Fredrik Lindströms dikter tycks diktade av den Ferlin talar om i sin dikt. Poeten Lindström filosoferar högtravande och med en stark ton av självgodhet och utan att reflektera över resultatet.

De två första raderna i den nya boken kläs med den anspråksfulla frågan: "Människor, / var kommer de alla ifrån?" Tonen av pekoral slås an redan här. Och så fortsätter Lindström med gymnasiala funderingar om hur det är att vara människa. Evolutionen, menar han, vill en sak, intellektet vill en annan. Den tudelningen gestaltar poeten, i en dikt med ett jag som går omkring i Stockholm och drömmer om att få vara avelshanne. I sina tankar delar diktjaget ut nummerlappar till kvinnor och graderar dem efter skönhet, men i realiteten håller det sig till "en enda hona". I Lindströms bok är människorna "mest sugna på att vara otrogna och äta Ben & Jerry-glass" meddelar man på baksidestexten. Då och då nämns Darwin och pekoralet är fullbordat.

Som dikt är det här helt enkelt bedrövligt. Kanske skulle texterna ha fungerat om Lindström utvidgat dem till kåserier i en prosabok - om jag nu ska försöka vara lite välvillig. Några läsare kunde kanske då le åt det lite finurliga i tankegångarna - om de kunde ha överseende med den naiva manschauvinisten i dem. Men man ställer sig oundvikligen frågan: Varför ville Fredrik Lindström skriva de här dikterna? Och varför ville någon ge ut dem?
Litteratur
Fredrik Lindström
Evolutionen och jag kommer inte överens
Atlantis