Familjedrama med många bottnar

Erika, Laura och Molly är systrar, men bara på sommaren. De bor med sina respektive mödrar i Sverige och Norge, men några månader om året möts de på Hammarsö i Östersjön, där deras far Isak har en sommarstuga.Isak är en världsberömd expert på kvinnosjukdomar och pionjär inom ultraljudsforskningen, karismatisk och briljant, men också dominerande och oberäknelig.Linn Ullmanns senaste roman, Ett välsignat barn, är ett familjedrama med många bottnar och tidsplan. I ramhandlingen möter vi de tre nu vuxna systrarna. De är alla dugliga och starka kvinnor — läkare, lärare och teaterregissör till yrket — som lever på ytan ordnade och lyckliga liv, men alla bär på obearbetade trauman från de där skimrande sommardagarna på faderns ö. Där finns faderns nyckfullhet och vredesutbrott, och de andra barnens grymma lekar.En sensommardag 1979, då det första höstovädret sveper in över Hammarsö, spårar emellertid leken ur, och de tre systrarna blir delaktiga i något som för alltid kommer att prägla deras liv. Efter det återvänder ingen av dem till Hammarsö.Nästan trettio år senare bestämmer sig emellertid Erika för att åka tillbaka till sin barndoms ö och hälsa på sin far som bosatt sig på ön. Det är flera år sedan de sågs, och hon känner på sig att Isak inte har särskilt långt kvar att leva. Hon sätter sig i bilen och kör från Norge mot Östersjön. När Molly och Laura får höra om hennes planer bestämmer de sig för att följa med. De tre systrarna möts ännu en gång på Hammarsö.Familjen har varit ett återkommande motiv i flera av Linn Ullmanns böcker sedan debuten med Innan du somnar 1999, men frågan är om någon roman haft så tydliga självbiografiska inslag som den senaste. Hammarsö, den karga ön i Östersjön där huvuddelen av boken utspelar sig, är uppenbarligen modellerad efter det Fårö där Linn Ullmann tillbringade många av sin barndoms somrar, och den demoniske, geniale kvinnokarlen Isak har naturligtvis lånat drag av Fårös mest kände invånare, Linn Ullmanns far Ingmar Bergman. Ett välsignat barn känns dock aldrig spekulativ eller "skvallrig", det är en roman som existerar i egen kraft, och som man läser som ett stycke alldeles utmärkt litteratur, inte som en förtäckt offentlig uppgörelse.Med Ett välsignat barn har Linn Ullmann skrivit ännu en läsvärd och engagerande roman. Hon har en omisskännlig varm och ironisk berättarstil, lätt och humoristisk men hela tiden ömsint och medkännande, som hon utvecklar i bok efter bok. Liksom i sina tidigare romaner tecknar hon karaktärerna med stor psykologisk insikt och sympati, och en osviklig känsla för de små detaljer som ger en romanfigur kött och blod.I den nya boken visar hon också att hon är en mästerlig skildrare av barnens värld. De starkaste partierna i boken är de som har ett helgjutet barnperspektiv. Samspelet, och inte minst dialogen, mellan de små systrarna är helt enkelt lysande.Ett välsignat barn är bredare än något annat Linn Ullmann skrivit. Det är en bok som innehåller en mängd spår och tematiska lager. Det är utan tvekan hennes mest ambitiösa roman, men det är också den flackaste och mest splittrade.Det börjar som ett laddat familjedrama och en tonsäker skildring av en kvinnas sökande efter försoning med sin far och sitt förflutna, men halvvägs genom romanen byter berättelsen fokus och kommer i stället att handla om pennalism i ett ungdomsgäng, med den vackra Marion som "flugornas herre".Skildringen av maktspelet mellan de sommargästande ungdomarna är utan tvekan mycket träffsäker, och gestaltningen av mobbningen och utfrysningen är bland de råaste och mest utlämnande jag har läst på senare tid. Linn Ullmann besparar inte läsaren några detaljer, utan visar fullständigt naket och närgånget hur det som ofta avfärdas som barnsliga lekar kan vara ren sadism med inslag av psykisk och fysisk tortyr. Skildringen av hur en tonårsflicka våldtas av sina jämngamla väninnor är rent plågsam att läsa.Problemet är att detta ger ett banalt drag åt hela intrigen. I stället för att förlägga berättelsens mörkt bultande hjärta till den komplicerade relationen mellan fadern och döttrarna reduceras den till en enkel och aningen klichéartad berättelse om hur en enda traumatisk händelse kan ödelägga ett liv.I boken finns också en mängd spår som inte följs upp och som känns tämligen ovidkommande, vilket ger boken ett spretigt drag.Invändningarna till trots är detta en bra roman, gripande och engagerande. Ingenting kan heller dölja Linn Ullmanns lysande begåvning, eller det faktum att hon efter bara fyra böcker redan måste betraktas som en av de verkligt intressanta skandinaviska författarna.