Familjehemligheter i fokus

Handlingen i Deborah Levys Bookernominerade Simma hem utspelar sig på Franska Rivieran sommaren 1994. Den erkände brittiske poeten Joe Jacobs, hans hustru Isabel, krigskorrespondent, och deras fjortonåriga dotter Nina hyr en villa i Alperna några kilometer från Nice. I samma hus bor Isabels bekanta Mitchell och Laura, ägare till en affär med afrikanskt vapen och konsthantverk i London.

Mitt i det som ser ut som den välbeställda europeiska medelklassens drömsemester i Provence dyker en främmande ung kvinna upp i familjens utomhuspool. Det är den gåtfulla och psykiskt sjuka Kitty Finch. Hon utger sig för att vara både botanist och poet och är besatt av Joe, till vilken hon har med sig en egen dikt.

Hennes märkliga uppenbarelse blir den katalysator som utlöser en rad katastrofer. Alla de inblandades liv står plötsligt inför en vändpunkt. Inom loppet av en vecka kommer fasaderna i paret Jacobs familjeliv att rämna samtidigt som Mitchell och Laura offentliggör sin konkurs. Joes traumatiska barndomsminnen som Jozef Nowogrodsky, judisk barnflykting från krigets Polen, flyter successivt upp till ytan som en kropp i grumligt vatten.

Simma hem är ett omsorgsfullt konstruerat relationsdrama. Till sin uppbyggnad för det tankarna till Ibsens pjäser, där en oväntad ankomst eller ett replikskifte uppenbarar en avgrund av länge dolda familjehemligheter. Trots allt är Deborah Levy både prosaförfattare och produktiv dramatiker.

Samtidigt blir Simma hem en virtuos dialog med surrealismen. Det antyds redan i det inledande citatet från La révolution surréaliste från 1924.

Parallellt med min läsning av romanen råkar jag se en utställning om Max Ernst. Med hans illustrationer till André Bretons, Tristan Tzaras och Paul Éluards verk framför ögonen ser jag plötsligt med desto större tydlighet de surrealistiska elementen i Levys roman. Simma hem är full av absurda drömmar som flyter ihop med en lika absurd verklighet. Där finns vatten och regn som reningens och förflyktigandets symbol samt ett myller av djur och växter vilka ständigt utmanar gränserna mellan människokroppen och naturen.

Berättelsen är full av både namn- och ordlekar och grafisk poesi. Kitty blir stundom både Kitty Ket och Kettan; också Joe går under olika namn. Vid ett tillfälle ristar Kitty in ett kaligram av Guillaume Apollinaire i hans hand. Hårtussar driver i luften och dun fastnar i Kittys hår; att hon som en dödens ängel klär sig i svanfjädrar är naturligtvis ingen slump. Levys berättelse leker fritt och vant med allt detta liksom med surrealismens stora föregångare Lewis Carroll.

Utan att ha jämfört med originalet slås jag av språkets skönhet i Kerstin Gustafssons översättning.
Berättelsen är inte fri från lösa trådar och episoder som verkar hänga i luften, men på det stora hela är det en roman att läsa uppmärksamt och att återvända till.