Lagom till publiceringen av Öjvind och världens ände har föregångaren Vita Streck och Öjvind, som redan vinnit Elsa Beskow-plaketten, nominerats till Nordiska rådets första barn- och ungdomslitteraturpris. En mycket välförtjänt klapp på axeln för en författare och illustratör som snabbt har etablerat sig som en av de mest ambitiösa i landet.
Öjvind och världens ände är den tredje boken i serien om Vita som målar strecken som skiljer vägbanorna från varandra. I den senaste boken mötte hon vindpojken Öjvind som klädd i frack svävar dit den nyckfulla vinden tar honom och som nu stiger in i handlingens förgrund. Öjvind virvlar som vanligt omkring och väntar på att vinden ska ta honom tillbaka till vännen Vita då en kastbyslänger iväg honom mot ”kanten av alla kanter”, där världen tar slut.
Lyckligtvis landar han, som en inverterad broder Lejonhjärta, i en ny och större värld där hans egen bara är en pytteliten modell på ett bord i Alvaros lägenhet. Alvaro som bara har skymtat i de tidigare böckerna visar sig vara en klotmagad man av just det eskapistiska slag som upplåter sitt hem åt ett avancerat modellbygge. Till någon vidare hjälp är han dock inte och Öjvinds utmaning blir förstås att hitta en vind som kan föra honom tillbaka dit han hör hemma.
Sara Lundbergs Vita Streck–universum börjar med seriens tredje del att expandera av episka mått. Öjvind och Vitas värld, den lilla i den stora, blir en väldigt bokstavlig metafor för en fantasi som skapar liv. Men berättelsen är inte låst vid metatolkningen, och slår dessutom inte fast vilken värld som har mest gemensamt med bokläsarens egen verklighet. Fantasin får flöda åt alla håll. Precis som vanligt är Sara Lundbergs illustrationer lysande och uppslagen mycket medvetet varierande, både i fråga om in- och utzoomningar och bildutsnitt, vilket ger en levande bläddring. Den viktiga vinden markeras också som i tidigare böcker med tunna vita linjer som tillåts flöda över sidorna utan hämningar.
Det som skiljer Sara Lundberg från de flesta andra hyllade svenska bilderboksmakare är att hon inte arbetar på flera parallella nivåer. Många andra är lite coolare och har en ironisk blinkning, eller åtminstone ett menande ögonkast, till den vuxne läsaren inbyggt i sitt berättande. Hos Lundberg finns inte ett spår av det. De existentiella frågor som Öjvinds världar väcker tolkas förstås på olika sätt av stora och små, men alla läsningar har så att säga samma redskap att utgå ifrån. Det är briljant.