Fantasifyllt, fyndigt och elegant
Malte Persons diktsamling är elegant på gränsen till tramsighet, skriver Maria Wennerström Worne.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men diktraderna skall förstås snarast uppfattas bildligt. Ständiga genrebyten är att rekommendera inte endast inom litteraturen och konsten utan på livets alla områden. Monotoni följd av leda och upplevd meningslöshet framstår i dessa dikter som det överhängande hot vilket de själva, med hjälp av ideliga formbyten, kvicksilversnabba språkliga associationer och en tät leverans av fantasirika bilder, gör sitt bästa för att avvärja.
Persson har delat upp sina texter, daterade från 1997 till 2006, i fyra avdelningar varav den första bär rubriken Tankar om morgonen. Den inledande meningen lyder: ?Sedd genom lätt vinklade persienner / liknar denna förgätmigejfärgade /
vår-på-väg-mot-sommar-morgon mest / en dålig videokopia av sig själv.? Ett filter av overklighet ligger i Dikter ständigt över världen. Det är som om dessa snedställda jalusier aldrig drogs upp utan förblev i samma mellanläge genom hela samlingen.
Delvis är det livets gilla gång som skärmar av jaget från världen. Om denna vardagslunk sedan består i att skalda eller att inta ?mjölk med flingor? tycks inte spela någon roll. Det är den slentrianmässigt utförda handlingen i sig som medför leda och som i längden verkar förfrämligande: ?Jag säger det är otacksamt, rutin, att det är samma ackord- / arbete, hela tiden, själva tiden: lutan programmerad (färdigt) / mytens fjädrar spända och Orfei urverk
uppdraget /?/ nu har jag tröttnat på det här /?/?.
Därtill utgör det egna medvetandet en ogenomtränglig hinna mot verkligheten. Ingenting är nämligen möjligt att uppfatta objektivt, opåverkat av den egna föreställningen. Diktjagets intryck omvandlas av sinnena, och subjektet når därför aldrig bortom sig självt. Men härmed upphävs på sätt och vis också åtskillnaden mellan jagets yttre och inre rum, och mellan verklighet och föreställning. Persson ifrågasätter över huvud taget gärna traditionella dikotomier såsom inre och yttre, form och innehåll, huvudsak och bisak. Genom att flitigt beströ en av sina texter med parenteser, en annan med inskjutna bisatser, en tredje med fotnötter, skapar han till exempel tvivel hos läsaren om vad som är primär och sekundär information.
Liksom i sina tidigare böcker anlägger Persson i Dikter ibland ett kosmiskt perspektiv. Så leder några av dem tanken till Harry Martinsons epos Aniara: rymdskepp omnämns, liksom stjärnbilden Lyran (mot vilken rymdskeppet Aniara är på väg sedan det råkat ur kurs). De kasserade datorer med svarta skärmar som förekommer i Dikter uppfattar jag både som en symbol för vårt samhälles konsumtions- och slit-och -slängkultur, och som en anspelning på den skärmförsedda ?Miman? i Martinsons verk - ett sinnrikt instrument som återgav scener från den strålningsskadade jorden, men som till sist slocknade då dessa bilder blev alltför svåruthärdliga. Även hos Persson är det sent på jorden; undergången är nära: ?Hur länge tills / historien är historia?.
Fantasifullt, fyndigt, ibland elegant, ibland lekfullt på gränsen till tramsigt, präglas hans språk av rastlös ombytlighet och energi, samt påfallande ofta av gott humör. Stundtals har jag rentav svårt att tro på allvaret bakom orden, vilket förstås inte är helt bra. Samtidigt gör denna poesi bitvis ett pretentiöst intryck, något som främst beror på en del poser och uppenbara anknytningar till en litterär - huvudsakligen - modernistisk tradition. Om författaren förhöll sig mer självständig till den senare så tror jag att hans dikter skulle framstå som än mer lovande.
EN NY BOK
Malte Persson
Dikter
(Albert Bonniers förlag)
Malte Persson
Dikter
(Albert Bonniers förlag)