Finlands tidigare kulturminister förnekar sig inte. Det här är vad jag förväntar mig när jag slår upp en diktsamling av Claes Andersson, som sedan Bo Carpelans bortgång har övertagit rollen som åldermannen i finlandssvensk poesi: något om saknade vänner, något om barnen, något om fotboll, något om föräldrarna, något om kuken, något om goda drycker, något om värdens ondska, något om människans tillkortakommande, något om sublim gryning, något om naturens sköra tröst, något ilsket om politiken, något om Helsingfors som organism och spelplan och, förstås, massor om döden.
Vad jag får? Cut and paste det ovanstående.
Men läser man verkligen poesi för att bli överraskad? Tja, både ja och nej. Claes Andersson har själv konstaterat att poesi i stora drag handlar om två saker, nämligen sex och döden, och han har en poäng i det. Vi söker inte nya ämnen, vi måste inte utmana samhälleliga och språkliga tabun för att vara intressanta. Den stora världen är visserligen krossad sedan länge. Det finns inte längre något ”grand narrative”. Men skillnaden är inte särskilt dramatisk. De små berättelserna är bara en myriad versioner av det som fanns i de stora. Med detta sagt – poesi måste givetvis överraska på ett språkligt plan, eller åtminstone överrumpla. Ett alternativ är att vidga språkets gränser. Ett annat att stadfästa orden på nytt, att ge dem en gnutta magi i sina ursprungliga, precisa betydelser. Det sistnämnda är Claes Anderssons metod, och ytterligare en sak jag förväntar mig inför ett sällskap med Svenskfinlands fränaste centrallyriker är något av den sensationella ilning som låter riktigt bra poesi komma riktigt nära. Också här lever Andersson upp till mina förväntningar.
Han inleder lite återhållsamt genom att skruva på sordinen och ge oss några toner om det som är förlorat: ”Jag saknar din mun, din hud och dina händer / Solen börjar gå ned och bli långsamt mindre / Nu faller flugor, fjärilar och fåglar till marken / Vi vandrar skrattande och dansande mot randen […]”. Det doftar melankoliskt hav och diktjaget petar i bitterljuva minnen av vänner och syskon som förvunnit och snubblar redan på diktsamlingens åttonde sida in i en egen sjukdomsattack som anger den brottningsmatch med Den långa frånvaron som är vardag för alla som har den stora merparten av sina diktsamlingar bakom sig.
Det stora mörkret, det egna och de närståendes, tvinnas ihop till en fläta som smyckas med alla de där svåremotståndliga ögonblicken av underskönt liv. Så långt är det vackert och kompetent. Men lyftet kommer inte ifrån det lilla, utan från det stora. Omvärlden ligger ständigt på lur och det är där dikten får ett större värde. Claes Andersson kan vara hur svävande sorgsen och vacker som helst, men det är när han blir förbannad som hans dikt får en riktig nerv, när han knyter ihop sig med världen och ser de nedskjutna planen, barnliken, kvinnorna som skriker av vanmakt i mellanöstern, den stora grannens förbrytelser och så vidare.
Är det något som skaver så är det i så fall att Claes Andersson så säkert behärskar sina redskap. Han behöver inte riskera något utan dansar fram över materialet som en åldrande patriark med oväntat pigga ben. Men då gör man inte en särskilt sympatisk läsning. Och när Andersson når fram till den magnifika ”Inandning, utandning” löser sig hur som helst det eventuella problemet. I tjugofem sidor av hetsiga tvåradingar betraktar Andersson världen och sitt liv med samma akuta omildhet som om han vore en morot mot ett rivjärn. Den bestämda formen blir en formlöshet som liksom tränger undan logik och finputsade kanter och bara frustar sig framåt. Det här är något av det bästa och mest intensiva Andersson har skrivit på länge. Det här är text som får läsaren att tro på poesi:
Andas in, andas ut, fyll själen med tomhet och rosors doft
Betrakta skolbarnen och hundarna i parken, förundras. Till
Och med vädret är rastlöst numera, i går massivt snöfall och
Minusgrader, i dag strålande sol och plus tjugo. Putinland
Har ockuperat också mitt vakna liv, och ännu värre, mitt under-
Medvetna, senaste natt var blodig igen med alla avrättningar
Och trängseln i flyktinglägren, i drömmen dessutom kopplad
Till den nya pesten ebola, vi väntar också på den, skräckslagna
Liksom på vår expansiva granne som långsamt äter sig in i
Vårt samhälle genom att köpa upp vår energi och våra pengar
Ändå: en underbar solig morgon med bröstet fullt av fågelsång
Som hjärtat ackompanjerar, finns någonting bättre än detta!
Jag vill ta alla mina vänner i famn och kyssa dem på munnen.
Jag vill sluta ögon och öron för lidandet som drabbar alla de
Mänskor som haft oturen att födas på bottnen av någon
Despots straffkoloni, utan de förutsättningar som livet krävers
Ur förtvivlan föds våldet, hatet, självföraktet och grymheten
Ur förtvivlan föds våldet, hatet, självföraktet och grymheten
Sebastian Johans
kultur@unt.se