Fartfyllt om udda geni

Historiker lär ha rätt delade meningar om i vilken grad en enskild person kan påverka de stora skeendena och få historien att utvecklas annorlunda än den skulle gjort utan hans eller hennes insatser. En av dem som utan att bli världskändis ändå gjort en betydande skillnad är den engelske matematikern Alan Turing, mannen som knäckte tyskarnas hemliga koder under andra världskriget och som också var en av de viktigaste hjärnorna bakom de senaste årtiondenas största teknikskifte, datorn. Om honom har David Lagercrantz nu skrivit en i det väsentliga dokumentär men i närbilderna fritt fabulerande roman, Syndafall i Wilmslow. Det har blivit en ledigt och flyhänt skriven korsning mellan deckare, historisk faktabok och psykologiserande idéroman.

David Lagercrantz har tidigare skrivit om bland annat Mount Everest-klättraren Göran Kropp och multiuppfinnaren Håkan Lans, och han har uppenbarligen lätt att fascineras av genier eller i varje fall starka och kreativa personligheter. Sådana personer bryter ofta mot andras normer och förväntningar, och här påpekas gärna att "den som alltid tänker rätt skapar ingenting". Alan Turing var till sätt och vanor rätt udda och uppfattades av många som en kuf; han var också homosexuell, vilket på den tiden - 1940- och 1950-talet - var belagt med inte bara informella utan också rättsliga sanktioner, fängelse, böter eller tvångsmedicinering. I romanens intrig väver Lagercrantz in ett underförstått försvar för homosexuellas och andra minoriteters mänskliga rättigheter, i och med att bokens andra huvudperson - en ung kriminalare som utreder Turings självmord 1954 - gradvis förändras från en på den tiden "normalt homofob" hållning till uttalat försvar för Turings rätt till sitt privatliv.

Egentligen är det denne frimodige och klipske kriminalare som är bokens huvudperson, den som man kommer närmast in på livet och som författaren lagt in mest av sina egna känslor och tankar i. Av allt att döma är han en helt uppdiktad figur som ger Lagercrantz goda möjligheter att belysa både säkerhetsproblemen kring den tidens spetsforskning, de reaktionära tendenserna inom polis- och militärväsendet och åtskilligt annat i det brittiska samhället. Ibland kovänder eller snabbutvecklas den gode polismannen, Leonard Corell, så hastigt att det väl inte är helt realistiskt; kanske speglar det mera den starka entusiasmen hos författaren själv, som har detta och en del andra drag gemensamma med sin berömde far Olof Lagercrantz. Hettan och slagfärdigheten i Corells utskällning av sina överordnade kan till exempel påminna om en del replikväxlingar på den tidens DN.

Synvinkeln i den här berättelsen skiftar rätt tätt mellan Turings, Corells och den allvetande författarens, vilket möjligen gör den lite mindre litterärt helgjuten. Men det är fart och fläkt över handlingen, och Lagercrantz lyckas behandla rätt svåra kunskapsteoretiska och andra filosofiska problem på ett ganska lättillgängligt sätt. Han förenar högt och lågt, allvarligt och roande på ett sätt som nog dragit lärdom av de bästa sidorna i äldre tiders Expressen. Av allt att döma har han förberett sig grundligt och seriöst för att kunna vara både historiskt korrekt och ge glimtar av det avancerade abstrakta tänkande som låg bakom såväl krigets lyckliga slut som datoriseringens omvälvande början.
På så vis är Syndafall i Wilmslow ett lyckat exempel på romanens förmåga att förena fantasi och fakta, högbrynt intellektualism och brett folklig aptit på spänning och dramatik.

Fartfyllt om udda geni

Mannen bakom datorn och brittiska underrättelsetjänstens största bragd, Alan Turing, porträtteras i David Lagercrantz nya historiska roman. Kunnigt och ändå lättläst och fartfyllt, konstaterar Tore Winqvist.