I våras beslutade det serbiska parlamentet att framföra sina kondoleanser till de anhöriga för offren för massakern i Srebrenica 1995, då cirka 8 000 bosniska muslimer massakrerades av serbiska styrkor, en massaker som länge har förnekats eller förringats av serberna och för övrigt även av vissa intellektuella i väst. Offrens anhöriga reagerade emellertid negativt på att serberna inte erkände det inträffade som ett ”folkmord”, vilket berör en debatt som ägde rum i Sverige i våras då massakrerna av armenier i nuvarande Turkiet 1915 definierades som just folkmord av den svenska riksdagen.
Sedan urminnes tider har olika stammar och folk på alla kontinenter konkurrerat med varandra. Den som har haft ett militärt övertag har ofta utnyttjat detta till att döda, förslava eller jaga bort sina fiender och därmed orsakat deras undergång. Detta upphörde knappast i och med civilisationens utveckling, men de som begick övergrepp mot andra folk behövde åtminstone motivera sin politik. Först under efterkrigstiden har världssamfundet definierat begreppet och förbjudit folkmord enligt internationell lag, vilket emellertid inte har eliminerat fenomenet som sådant.
Den omfattande historiska dokumentationen tillåter studier av folkmordens mekanismer och bakomliggande ideologi och i boken Blod och jord pekar författaren Ben Kiernan ut rasism, territoriell expansion, forntidsdyrkan och idealisering av det agrara samhället som viktiga faktorer bakom folkmord. De utgör varken nödvändiga eller tillräckliga villkor för folkmord, men de tenderar att finnas med i de exempel som Kiernan tar upp.
Den västerländska civilisationens folkmördare har många gånger hämtat sin inspiration från det romerska imperiet och ödeläggelsen av Karthago 146 f Kr. I sammanhanget är det befogat att framhålla att Karthago raserades och dess invånare massakrerades långt efter det att kartagerna hade besegrats på slagfältet och inte längre utgjorde något militärt hot. Massakerns främste tillskyndare var Marcus Porcius Cato, vars ställningstagande sannolikt var av en sorts principiell karaktär, emedan han ansåg att Rom höll på att bli dekadent och hotades såväl inifrån som utifrån. Han idealiserade mycket riktigt jordbrukare och för honom var forntiden den grekiska krigarstaten Sparta, som han ansåg sig härstamma från. Många århundraden senare, när de europeiska kolonialmakterna utplånade många av Amerikas indianstammar utgjorde Cato en förebild.
Hela den koloniala eran kantades sedan av regelrätta folkmord, där konkurrensen om jorden var ett återkommande tema. Européerna ansåg att de hade rätt till de nya koloniernas jordbruksmark eftersom ursprungsbefolkningen inte brukade den effektivt. Även om sjukdomar var en mycket starkt bidragande orsak till att urbefolkningarna i till exempel Amerika och Australien försvagades, så talar antalet överlevande urinvånare för sig självt. Indianer och aboriginer utgör i dag endast någon procent av befolkningen i USA respektive Australien.
Historiens förmodligen mest spektakulära folkmord, Adolf Hitlers judeutrotning, ägde emellertid rum i Europa för knappt 70 år sedan. Räknat i antal offer var det inte nödvändigtvis historiens värsta katastrof men den har en förmodligen unik aura av förvirring, motsägelser och irrationalitet över sig. Judeutrotningen bryter också Kiernans mönster i och med att de flesta judarna inte var jordbrukare. Däremot passar nazisternas politik gentemot Östeuropas slaver väl in på Kiernans folkmordsmodell. Nazisterna såg framför sig hur polacker och ukrainare stegvis skulle massakreras eller förslavas medan tyska bönder tog över deras jord.
Nazisternas nederlag och uppdagandet av deras grymheter bidrog till att en lagstiftning utformades 1948, som förbjuder gärningar som syftar att ”helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”.
I och med tillkomsten av den permanenta internationella brottmålsdomstolen i början av 2000-talet, har världssamfundet i någon mån också skaffat sig möjligheter att bemöta och bestraffa folkmord.
Effektiva åtgärder inom ramen för internationell rätt kräver emellertid politisk enighet och dessutom även avsevärda militära resurser. Detta har försvårat fredsarbetet i till exempel Darfur i Sudan, där hundratusentals människor har fått sätta livet till sedan 2003. Ett gott tecken är ändå att ansvar för folkmord är något man helst förnekar, eller åtminstone beklagar om man överbevisas om att det har ägt rum.