Förebild för katter och människor

Uppsala är en kattstad och Pelle Svanslös har rentav blivit en sorts symbol för orten. Man har tillägnat honom och hans krets vänför-eningar, museer, idrottstävlingar, restauranger och mycket annat. Tillsammans med Pelles nutida rasfränder finner många av oss i vårt dagliga liv glädje och gemenskap. Andra stadsbor, lika intellektuella, vänliga och emotionellt välutrustade som kattvännerna, känner tvärtom motvilja och ibland nästan skräck när de mjuka små liven närmar sig dem. Så olika kan vi människor vara. Följande bokanmälan bör nog helst läsas av den först nämnda kategorin.Pelle, Måns med flera är, liksom åtskilliga andra katter i världslitteraturen, uppdiktade varelser, låt vara att de haft förebilder, ibland hämtade ur människornas värld. Men huvudpersonen i Caroline Alexanders Mrs Chippys sista expedition har verkligen existerat. På bokomslagets foto ser man honom sitta uppflugen på en ung sjömans axel. (Ja, det är faktiskt en hankatt, fastän han hade fått ett fru-namn.)Mrs Chippy hade mönstrat på Endurance i England sommaren 1914. Vetenskaplig ledare för expeditionen till Antarktis var den berömde upptäcktsresanden sir Ernest Shackleton. Kattens existens bekräftas, inte bara av fotot utan även av expeditionsdeltagares teckningar och noteringar. Men vad man inte vetat tidigare, är att Mrs Chippy själv förde dagbok under resan. Denna saltstänkta handskrift har nu återfunnits och publicerats av Caroline Alexander.Chippy har mycket att göra, eftersom alla muskontroller kräver sin man. Ibland blir han "trött på ett mycket behagligt sätt" och hoppar spinnande upp i knät på "sin kompis", yngste matrosen. När fartyget ohjälpligt fastnat i Antarktis och sjömännen spelar fotboll på en plan isyta, iakttar han dem roat. Visst är de skickliga, men ingen kan — som han själv gjort i land — plocka upp bollen i farten utan att hejda sig det minsta.Han är en vän av ordning och har fastställt sitt schema. Stiger upp kl 14, sträcker på sig, tvättar sig, äter ur matskålen och hälsar sedan på kamraterna. Vaktpasset tar vid kl 15 och då känns det bra att först vässa klorna på masten och det hoprullade tågvirket. Däcket har kojor med en massa lufsiga hundar förþf>slädfärder, som aldrig blir av. Chefen uppskattas av katten för sina ledaregenskaper. Han är "inte någon hundmänniska", vilket, säger Chippy, "stämmer väl med min personliga bedömning".Expeditionen blev inte någon framgång men sir Ernest lyckades efter månaders umbäranden föra alla sina mannar oskadda i land 30 augusti 1916. Chippys sista anteckning är från 29 oktober 1915. Då berättarhan om att han fick sardiner och att en sjöman sagt: "Vi är mycket glada att du mönstrade på, Chippy!". Sedan vet vi inte mera. Vi lämnar honom med saknad. Han var "ett föredöme för såväl katter som människor" hade någon av skeppskamraterna sagt om Mrs Chippy. Men ändå så vanlig, så "riktig", tycker läsaren.