Formlös och ytlig mjukismacho

Det är ett hårt arbetande gäng som för ett tag sedan kom att dominera debatten om miljonsvenskan och förortsungdomar. Som debbaterat med Ebba Witt Brattström i Dagens Nyheter och hörts överallt. Nu även i jämställdhetsfrågan. Allt började med Gringo. Nu är det dags för Macho.
"Macho handlar om att ge plats åt alla röster som inte hörs i jämställdhetsdebatten." Så börjar premiärnumrets ledare. Sedan kommer en kort intervju med Tiina Rosenberg. Hörs inte hon?
Där Gringo i sin linda vann på att det var jungfrulig mark de börjat traska på - och att de hade ett roligt tilltal (även om undertecknad är skeptisk mot Gringo) verkar det svårare för Macho att övertyga om att deras sätt är det rätta. Tidskrifter som handlar om jämställdhet är ofta fega i sitt tilltal. Samma saker om och om igen och sällan på ett kul eller provokativt sätt. Så fort man skriver om kvinnor, eller riktar sig till kvinnor, blir man rädd. Inte provocera, inte tycka fel. Hålla sig i strömmen. Vara förtrolig och tala tyst. Det var där Gringo gjorde rätt. Även om Gringo inte handlar om jämställdhet mellan könen handlar den till stor del om jämställdhet mellan etniciteter. Och de valde att tvärvända mitt i strömmen. Provocera och tycka fel.

Det genomgående problemet i Macho är att det verkar som om redaktionsmedlemmarna inte lämnat redaktionen på mycket länge. Det mesta är redan gjort ett oräkneligt antal gånger. Det är inte originellt att intervjua ensamstående föräldrar eller att diskutera retuschering av bilders för- och nackdelar. Mycket märkliga framstår också de redaktionellt skrivna manualerna för hur man går till väga om man ska gifta eller skilja sig. Vissa artiklar verkar vara skrivna i undervisningssyfte för elever i sexan. Var det målgruppen? Nej, målgruppen var nog från början tänkt att vara samhällsintresserade människor som är inlästa på diverse debatter. Att i stället för initierade artiklar om jämställdhet, eller annat, få en bildserie som ska illustrera jämställdhet i praktiken där det beskrivs hur man fixar en lampsladd och hur man syr i en knapp är enbart förnedrande för läsaren. De längre intervjuerna som återfinns i premiärnumret är redovisad intervjutext. Inte bra.

Premiärnumret av Macho är ett formlöst första nummer som tyvärr bekräftar alla fördomar om bratsen på Stureplan, fältbiologerna, indierockarna och flickfotografen Bingo Rimér. 29 kronor bör helt enkelt gå till annat än Macho.

Formlös och ytlig mjukismacho

Den nya tidskriften Macho är feg och oprovocerande, skriver Astrid Claeson.