Försvarsskrift för närheten och vänskapen

Vilken annan svensk författare skulle i tider av framgångsrik anti-rökpropaganda våga sig på att skriva ett fylligt avsnitt om piprökningens filosofi och formulera ett försvar för detta njutningsmedels företräden som avledare, stressbekämpare och hjälpmedel för inre samling och koncentration? Eller i en pågående roman avslöja sig som novis när det gäller att skicka ett sms och ta hjälp av serveringspersonalen på ett café för att få i väg sitt första meddelande i denna tekniska kostym?
Den som på så sätt avviker från vad som förväntas av en välanpassad medborgare är givetvis Theodor Kallifatides. Genom sina dikter, romaner och skådespel har han hunnit ställa åtskilliga invanda begrepp på huvudet. Utan en sådan kulturgärning skulle vår litterära horisont vara betydligt smalare och avståndet ännu längre till den europeiska gemenskap där vi hör hemma. Alla är nog överens om vilken rikedom som ryms i Kallifatides grekiska ursprung och erfarenheter.
Senast kom detta till uttryck i romanen Mödrar och söner, som belönades med Siripriset vid fjolårets Bokens dag i Uppsala. Den handlar om författarens egen mamma och beskriver med överdådig humor den sortens härskarteknik som ingen genomskådar medan den pågår. Och knappast efteråt heller.

En kärleksroman av annat slag är den i dag utgivna Vänner och älskare. Även den skiljer sig en smula från genrens allfarväg genom att skildra lidelser, åtrå och stämningar i överensstämmelse med ett paradigm, som hör ett moget, medelålders känsloliv till. Huvudpersonen i den nya boken betraktar med ålderns rätt sina upplevelser med en hel del kritisk distans. Resultatet har blivit en bok fylld av klokskap och visdom. Men också av varsamhet och klarsyn.

I en tid när kärleken ofta framställs som en konsumtionsvara, som vilken som helst, träder Theodor Kallifatides fram med en försvarsskrift för närheten och vänskapen som ofrånkomliga livsvärden. Att romanen för den skull varken saknar sinnlighet eller fysiska utlevelser, visar vilket brett register författaren äger i sitt konstnärskap. Inte heller försummar han den ironi och självironi som hör till hans diktarrösts speciella särmärken.
I sin uppbyggnad har Vänner och älskare tre huvudspår, ett tillbakablickande, ett som utspelas i nuet och ett som ser framåt. Det första berättar om den 55-årige Georg Andreassons äktenskap och många år tillsammans med hustrun Marja.
Hon var från början en framgångsrik dansare och fortsatte också inom detta värv även sedan karriärkurvan planades ut. Själv är Georg Andreasson folkbildare med oförlösta ungdomsdrömmar om ett författarskap som upphörde, sedan han publicerat sin första diktsamling. Verksamheten som chef för ABF i Stockholms län är en inte oäven ersättning för de skrinlagda planerna och har dessutom givit honom en stabilare position i kulturlivet än vad en osäker författarbana skulle ha gjort.

Nära vännen Milan, flykting från den urspårade Pragvåren 1968, blir Georg Andreassons förtrogne sedan hustrun avlidit efter en hjärnblödning. Det är huvudsakligen under deras oreserverade samtal som äktenskapsåren visar sig rymma mörka stråk och hemligheter vilka ditintills varit förborgade. Och när huvudpersonen i bokens senare del inleder ett nytt förhållande med Fabia, som är av rumänskt ursprung, är det i första hand upplevelserna från hela det tidigare livet som styr alla göranden och låtanden. Hela tiden är det människokännaren Theodor Kallifatides som för ordet. Det betyder att romanen följer en oförutsägbarhetens dramaturgi som blivit en av dess främsta kvaliteter.

På samma gång finns det åtskilligt av samtidskommentarer och samtidskritik under skeendets gång. Författaren sticker inte under stol med sin socialdemokratiska hemhörighet. Men han är heller inte sen att inta en egen position i de flesta frågor, där ifrågasättandet av övertron på samhällets förmåga att lösa alla problem är ett återkommande inslag.
Det är ingen tillfällighet att handlingen utspelas under 2006, valåret då den borgerliga alliansen tog över regeringsmakten. Därutöver har Kallifatides också åtskilligt att säga om konstens villkor, förhållandet mellan verklighet och dikt, om ordens oåtkomlighet och om den skapande ingivelsens förutsättningar. Och om begreppet exil och dess olika tillämpningsområden. Sin vana trogen behandlar författaren även i sokratisk efterföljd de stora frågorna om lögn och sanning och om livets innehåll, riktning, mål och mening. Att boken har ett kapitel om skalden Ovidius är bara vad man har rätt att vänta sig hos någon, som oförtrutet försöker ge sina läsare en smula klassisk bildning. Ändå undrar man i sitt stilla sinne om Theodor Kallifatides varit lika avväpnande vardagsnära tidigare som vid det här tillfället.

Det gäller i synnerhet återgivningen av Georg Andreassons äktenskap och porträttet av dennes hustru Marja. Likaså berättelsen om huvudpersonens hjärtinfarkt och tiden efteråt. Att författarens egen förläggare, Karl Otto Bonnier, figurerar i samband med en konsert i Berwaldhallen är annat man tar till sig utan vidare. Värt att notera är dessutom att Kallifatides utvidgar sina litterära domäner med stor framgång, när han framträder som skarpsynt och stämningsfull Stockholmsskildrare.

Detta senare får förhoppningsvis ännu större utrymme i de kommande böckerna. Att däremot lokalkännedomen när det gäller Berlin har vissa brister överser man gärna med. För den förtroliga rösten som man lärt sig att förknippa med författarens böcker dominerar även den här gången. Till en sådan litterär vän som Theodor Kallifatides återvänder och lyssnar man gärna.

Försvarsskrift för närheten och vänskapen

Theodor Kallifatides skriver klokt och varsamt om kärlek och vänskap i sin i dag utgivna, nya roman Vänner och älskare, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.