Förtätad dikt i fin översättning

Såväl dikt som människa har kropp och tyngd i I fikonträdets skugga, en antologi med lyrik från Angola i urval och tolkning av Arne Lundgren. "Dikten väves av kött: / den måste svida / eller njutas" skriver Joao Melo, en av det trettiotal poeter födda mellan 1922 och 1967 som medverkar.

Raderna är representativa för samlingen som helhet: Än skildras kolonialtidens och inbördeskrigens lidanden, än känslor av passion eller ömhet, och dessa dikter spänner således mellan svedans och njutningens motpoler.
Vad som utmärker flertalet av dem är en djup inlevelse i det afrikanska landskapet och i den mänskliga kroppen; i det geografiska och mänskliga "köttet", för att återknyta till Melos dikt. Med andra ord: dessa dikter känns. Dikternas fysiska dimension; dess uttryck för plåga eller sensualitet, har alltså ingalunda gått förlorad vid Lundgrens fina översättning av texterna från portugisiska till svenska.

Många av dikterna har en förtätad form och ett nyskapande bildspråk. Ruy Duarte de Carvalho, född 1941 och antropolog vid sidan av rollen som poet, har för sin del hämtat inspiration till sin bildrika och suggestiva poesi från en muntlig tradition som lever vidare i gränslandet mellan Namibia och Angola; från talesätt, ordstäv och gåtor som en folkgrupp där - "ovambo" - iklär sin levnadsvisdom. I hans dikt Savannen är det inte människan som är den främste uttolkaren av "Ordet", utan naturen själv: "Endast jordsvinet känner det, / visionären som gräver inne i det djupaste, / och piggsvinet / överbeskyddaren av nedärvt kunnande / och den vita falken /?/". Själv gillar jag skarpt bilden av jordsvinet som skådare. Att författaren låter sanningar döljas också i den skuggiga jorden och där uppdagas av en så oglamourös och nedåtvänd gestalt som jordsvinet tycks mig djupt sympatiskt.

Det visionära innehållet gör Carvalhos dikt nära besläktad med antologins övriga bidrag. Nästan alla förmedlar de drömmar; om ett fritt Angola, om en tillvaro utanför fängelserna, om en återförening mellan älskande, och om ett slut på inbördeskrigen. Den historiska bakgrund som Lundgren tecknar i bokens gedigna förord samt i noterna är välbehövlig då dikterna ofta skildrar den våldsamma historiska och politiska situationen i Angola från de första kolonisatörernas ankomst på 1400-talet och fram till det sena 1900-talets inbördeskrig. Många av de medverkande har också varit eller är i högsta grad politiskt aktiva.
Först ut i samlingen är Agostinho Neto, Angolas förste president efter självständigheten från Portugal 1975. I sin dikt "Vi måste tillbaka", skriven i ett fängelse i Lissabon 1960, återkallar Neto i minnet Angola; allt som han och hans landsmän måste återerövra från kolonialmakten Portugal: "Till våra fält röda av kaffe / till bomullens vita / till majsens gröna måste vi tillbaka". För läsarens blick brer både poesin och landet ut sig som en färgkarta. Dikten är dessutom rytmisk med många omkväden, och man föreställer sig gärna att Neto, liksom den senegalesiske lyrikern och politikern, tillika företrädaren för négrituderörelsen Léopold Sédar Senghor, önskade att hans dikter skulle reciteras och ackompanjeras av afrikanska instrument.

Tack vare den kronologiska dispositionen blir det tydligt att kvinnliga poeter först på senare år har framträtt i Angola. I drygt halva boken lyser de med sin frånvaro. Slavinnor, älskarinnor, knypplerskor, hustrur, ammor, fiskmånglerskor, gudinnor befolkar visserligen dikterna. Men dessa kvinnor beskrivs endast utifrån; saknar egen röst. När Anny Pereira, född 1951, framträder som första kvinnliga poet i I fikonträdets skugga och i dikten Min kärlek skildrar "mina drömmars man", fyller hon med andra ord ett stort tomrum.
Flera är de kvinnliga diktare som sedan följer. Kvar i minnet stannar till exempel ett allt utom stilla stilleben av Maria Alexandre Dáskalos. Här sätts ett fång apelsiner i våldsam rullning; Cézannes orörliga frukter känns långt borta: "En korg apelsiner på bordet. / Kaffebufflar dundrar förbi i galopp, / marken skälver som av dånande trummor. // Strax intill dricker elefanter vatten. // Plötsligt rullar apelsinerna ner på golvet. / Tystnad - kvar blev ett träd här och var / i ett landskap alldeles naket." Ljudet av hovar fortplantas genom papperet; tystnaden ringer i läsarens öron.
Den sinnliga poesin i I Fikonträdets skugga förflyttar mig till landskap som jag aldrig har sett och för mig nära människor som jag aldrig har mött - och skapar en känsla av samhörighet. Litteraturens mest fantastiska trick!

Förtätad dikt i fin översättning

Den sinnliga poesin i I Fikonträdens skugga skapar en känsla av samhörighet med landskap och människor från Angola, anser Maria Wennerström Wohrne.