Man kan lugnt säga att paret Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril vet hur man får mesta möjliga publicitet. Sättet att från början ”läcka” att de var de som stod bakom pseudonymen Lars Kepler imponerade. Likaså att de nu har gjort tre böcker på lika många år. Och att de släpper denna tredje bok samma dag som det tillkännages vilka som ska spela i filmversionen.
Det vore förstås lätt att avfärda paret om det inte vore för att de skriver riktigt bra spänningslitteratur tillsammans. Visst lyser genrens schabloner igenom väl tydliga här och var, visst är det lite väl snabba och ytliga personskildringar och visst kan man ibland känna att två viljor drar åt olika håll. Men det är oftast riktigt spännande. Jag vet dock inte varför de misstror sina läsares intresse så mycket att de gör 195 (etthundranittiofem!) kapitel på en 560 sidors berättelse. Det är ibland rent störande att det mitt i kapitlet, utan att något egentligen ändras, plötsligt byter. Om inte annat så gör det ju att boken blir ännu tjockare och tyngre, ett svårförklarligt grepp om det nu inte rör sig om ett slags förarbete till filmmanuset.
På plussidan ligger annars huvudpersonen Joona Linna som snabbt införlivats med vänkretsen. Han är en härligt komplicerad figur som det är intressant att följa. Förutom de pågående fallen har han en livsfarlig personlig vendetta med en psykopatisk skurk som för tillfället sitter inburad på livstid, men det lär följa en fortsättning. Men först måste Joona Linna lösa ett riktigt knepigt fall. En ung flicka har blivit mördad på en anstalt och alla spår pekar på en annan intagen flicka. Denna har rymt och verkar ha tagit gisslan i form av en fyraårig pojke. . .
Upplösningen har många och långa turer, men tiden rinner förbi i Lars Keplers sällskap. Det är bra flyt i språket och han (de) ger verkligen sidvändarmusklerna motion. Medkänslan med de utsatta är också stark och lyfter boken ytterligare ett snäpp. Hoppas nu bara att Joona Linna ska spelas av någon som kan det i de kommande filmerna.