Det var inte sĂ„ mycket rabalder om âkaffeflickorâ pĂ„ franske kungen Ludvig XIV:s tid. Hans Ă€lskarinnor fick erkĂ€nd status och reste ofta med resten av familjen. De hann bli nĂ„gra stycken eftersom denne, som Ă€lskade att kalla sig Le Roi Soleil, Solkungen, har det svĂ„rslagna rekordet att vara kung i 72 Ă„r. Han var bara fyra Ă„r nĂ€r han tog över Ă€mbetet och kom att eftertrĂ€das av sin sonsonsson Ă„r 1715.
Herman Lindqvist berĂ€ttar sedvanligt ledigt och lĂ€tt om denne mĂ€rklige monark och lika mĂ€rkliga tid, nĂ€r man kunde bygga ett gigantiskt palats som Versailles och föra stĂ€ndiga krig samtidigt som nöden ofta var slĂ„ende hos de lĂ€gre klasserna. Han strör ocksĂ„ gĂ€rna lösa utryck omkring sig som att kungens ministrar dĂ„ ânog var de bĂ€sta som Frankrike haftâ. I sĂ„dana fall tycks han inte direkt tycka att det behövs nĂ„gra belĂ€gg, det rĂ€cker med hans personliga tyckanden
Lindqvist vederlÀgger en del myter pÄ vÀgen, som att Versailles inte skulle ha haft nÄgra avtrÀden. De fanns, om Àn inte i den omfattning som det hade behövts i dag. Han skriver ocksÄ, som jag misstÀnkt, att denne kung som blivit nÄgot av synonym med sina stora peruker, redan innan fyllda 20 var flintskallig. Runt 40 var han ocksÄ tandlös, Àven de rikaste pÄ denna tid drabbades av sÄdant.
Det Ă€r ett fascinerande men absolut inte avundsvĂ€rt liv som Herman Lindqvist skildrar. Ăven en lysande konung var underkastad en mĂ€ngd restriktioner och konstiga ritualer som det kĂ€nns oöverstigliga att tĂ€nka sig in i. Etiketten vid hovet var ofta en uppvisning i lika delar konst och förkonstling. Samtidigt ocksĂ„ som Ludvig var en landhungrig och girig person som gĂ€rna förde krig för att utöka Frankrikes areal, och dĂ€rmed hans egen, var han Ă€ven en viktig mecenat för de sköna konsterna.
De olika anekdoter som berÀttas, mer eller mindre sanna kan tÀnkas, Àr ofta roliga och förunderliga. Herman Lindqvist har mÄhÀnda inte riktigt de inbitna historikernas öra - och ibland slirar han över en del fakta - men berÀtta kan han.