Det var inte så mycket rabalder om ”kaffeflickor” på franske kungen Ludvig XIV:s tid. Hans älskarinnor fick erkänd status och reste ofta med resten av familjen. De hann bli några stycken eftersom denne, som älskade att kalla sig Le Roi Soleil, Solkungen, har det svårslagna rekordet att vara kung i 72 år. Han var bara fyra år när han tog över ämbetet och kom att efterträdas av sin sonsonsson år 1715.
Herman Lindqvist berättar sedvanligt ledigt och lätt om denne märklige monark och lika märkliga tid, när man kunde bygga ett gigantiskt palats som Versailles och föra ständiga krig samtidigt som nöden ofta var slående hos de lägre klasserna. Han strör också gärna lösa utryck omkring sig som att kungens ministrar då ”nog var de bästa som Frankrike haft”. I sådana fall tycks han inte direkt tycka att det behövs några belägg, det räcker med hans personliga tyckanden
Lindqvist vederlägger en del myter på vägen, som att Versailles inte skulle ha haft några avträden. De fanns, om än inte i den omfattning som det hade behövts i dag. Han skriver också, som jag misstänkt, att denne kung som blivit något av synonym med sina stora peruker, redan innan fyllda 20 var flintskallig. Runt 40 var han också tandlös, även de rikaste på denna tid drabbades av sådant.
Det är ett fascinerande men absolut inte avundsvärt liv som Herman Lindqvist skildrar. Även en lysande konung var underkastad en mängd restriktioner och konstiga ritualer som det känns oöverstigliga att tänka sig in i. Etiketten vid hovet var ofta en uppvisning i lika delar konst och förkonstling. Samtidigt också som Ludvig var en landhungrig och girig person som gärna förde krig för att utöka Frankrikes areal, och därmed hans egen, var han även en viktig mecenat för de sköna konsterna.
De olika anekdoter som berättas, mer eller mindre sanna kan tänkas, är ofta roliga och förunderliga. Herman Lindqvist har måhända inte riktigt de inbitna historikernas öra - och ibland slirar han över en del fakta - men berätta kan han.