Förvirrande framtidsroman i dansk miljö

I den nära framtid som Anne Swärds andra roman Kvicksand utspelar sig är det mesta sig likt, ändå är något fullständigt annorlunda. År 2035 är Köpenhamn en plats där kantiner utfordrar de hungriga men kött är förbjudet, där människor slutat bry sig om varandra och vänlighet betraktas med misstänksamhet, och där marken skälver av mystiska, underjordiska vibrationer. I luften finns en känsla av hot eller annalkande fara. På dessa osäkra gator rör sig tre rastlösa vandrare, vilka Anne Swärd berättar om i monologform.

Där finns Adam som i femton år kört svarttaxi i Köpenhamn i hopp om att hans försvunne bror René en dag skall hoppa in i hans bil, och där finns Azra, en ung kvinna som till skillnad från Adam gör allt för att undvika René. De har haft ett intensivt men destruktivt förhållande och sedan hon aborterade deras barn lever hon i ständig skräck för att han skall göra henne illa. Den siste vandraren i boken är Renés och Adams mor, Kaj, som återvänt till Köpenhamn efter en längre tid utomlands. Det var tjugo år sedan hon övergav sina söner, som då var femton, och nu har hon bestämt sig för att söka upp dem.

Anne Swärd debuterade 2003 med Polarsommar, en svidande vacker skildring av en familj i sönderfall. I sin andra bok använder hon ett liknande tema, men resultat är tyvärr inte lika virtuost. Medan Polarsommar var en bok som träffade läsaren rakt i maggropen förmår Kvicksand aldrig riktigt engagera. Såväl personteckningen som psykologin saknar djup, vilket gör det svårt att beröras av karaktärernas öde. Det är särskilt olyckligt att den figur som hela romanen snurrar kring, René, förblir så otydlig. Det finns till exempel ingenting i Adams minnen av honom som får läsaren att förstå varför bandet mellan de båda pojkarna var så starkt, eller varför det är så viktigt för honom att återfinna brodern. Detta gör att syftet med såväl hans sökande som hela hans berättelse känns ganska diffust. Och då är ändå Adams historia den mest genomtänkta och välskrivna av bokens monologer.

Berättelsen om Azra innehåller flera starka scener, men skildringen av hennes och Renés förhållande är alltför ytlig för att läsaren skall kunna förstå hur hon kunnat älska någon som gjort henne så illa. Inte heller Kajs handlingar blir begripliga. Den största invändningen mot kvinnornas monologer gäller dock språket, som helt saknar den poetiska lystern i Polarsommar.
Förmodligen hade boken vunnit på om Anne Swärd låtit den utspelas i samtiden i stället för i framtiden, vilket är ett grepp som förvirrar och distraherar mer än det tillför. Hon tycks ha velat teckna en bild av en stad och en kultur som fastnade i den speciella undergångsstämningen som rådde vid millennieskiftet, men eftersom hon inte lyckas frammana den apokalyptiska stämningen bidrar dateringen mest till den allmänna känslan av vilsenhet och otydlighet som vilar över romanen.

Även om Kvicksand med andra ord inte lever upp till förväntningarna så var Polarsommar en tillräckligt stark roman för att jag skall se fram emot Anne Swärds nästa bok med intresse och tillförsikt.

Förvirrande framtidsroman i dansk miljö

Köpenhamn år 2035 är platsen i Anne Swärds nya roman som inte riktigt lever upp till debtromanen, skriver Catrin Ormestad.