Fostret, flickan och ön som brinner

Det finns flera förrädiska aspekter i Emma Rendels serietecknande. En är hur enkelt det först verkar, men hur man för varje steg av koncentration och varje omläsning hittar lager som ger en angenäm förvirring. En annan är hur absurdismen snabbt går över i ett normaltillstånd som man köper utan att störa sig på figurernas märkliga utseenden och perspektiv.

I Flugornas ö osäkras dessutom allt genom att man som läsare aldrig har klart för sig vad som rör sig på symboliska plan, vad som utspelar sig i seriens verklighet och vad som är optiska synvillor.

Grundhistorien är att en kvinnlig präst kommer till en liten ö för att börja en tjänst i en nybyggd kyrka. När hon anländer visar det sig att kyrkan som de 53 öborna låtit bygga är en kopia av Petersbasilikan i Rom, i naturlig storlek, och en kopia av Påvens palats där prästen får bo.

Snart lutar det åt att kyrkbygget och öborna entusiastiska deltaganden på gudstjänsterna nog snarare beror på skuld än verkligt intresse för det religiösa. Den nya prästen får veta att en flicka bränt ner familjens hus och att hon och pappan omkom i branden. Något utlöste handlingen, något som har att göra med att öns läkare hade utfört tre aborter på henne trots att hon bara var 13 år. På läkaren hänger tre foster som prästen inte ser. Hon ser inte heller flickan som uppenbarar sig i kyrkbänken för alla som känner skuld över att de inte ingrep.

Emma Rendel har tidigare gett ut albumet Allt är allrajt på svenska (2009) och albumen Pentti & Deathgirl (2009) och The vicar woman (2012) på engelska i England. Allt är allrajt var den första boken i Kartagos serie Kartago Debut med ambitionen att lyfta fram ”framtidens stora serieskapare, redan i dag”.

Fyra år senare är framtiden i form av en lysande Emma Rendel-bok alltså här.

Flugornas ö rör sig hela tiden på flera plan samtidigt. Dels den nutida verkligheten som hemsöks av skuldsymboler som flickan och fostren och senare läkaren som dör under oklara omständigheter. Dels tillbakablickar, som då och då kommer in utan att det markeras särskilt tydligt. Dels den absurda symbolismen. Att bygga en sådan kyrka är ju en omöjlighet (även med RUT-avdrag). Och när hela ön brinner på avstånd från båten till fastlandet får man veta att det bara ser ut så. Det är en optisk synvilla. Eller?

De olika planen och hoppen mellan dem ger en suggestiv effekt och fast de platta och absurda karaktärerna aldrig engagerar på samma sätt som verklighetstroget gestaltade människor kan göra sugs man in i berättelsen som i en otäck mardröm där varje sidvändning kan bli ödesdiger.