Fragment av en vän

Det är nu två år sedan Ingmar Bergman, som det så vackert heter, gick ur tiden. Men hans livsverk är onekligen mycket levande på alla plan. I dagarna auktiuoneras hans hem och materiella kvarlåtenskap ut och om hans hem på Fårö blir tillhåll för någon utländsk rikeman återstår att se. Ingmar Bergmanstiftelsen som förvaltar mycket av hans andliga kvarlåtenskap har uppenbart ingen chans att hänga med i budgivningen.

Frånfället har givetvis öppnat för ännu fler bidrag till den nästan oöverskådliga litteraturen om Bergman och hans verk. För ett drygt år sedan kom Mikael Timms bastanta biografi som undertecknad hade vissa kritiska synpunkter på. Jag kan tillägga ännu ett allvarligt faktafel som jag senare funnit. Timm var snar att avliva Bergmans mormor Anna Åkerblom som hade så stor betydelse för den unge Bergman och i förlängningen hans konstnärliga gärning. Den magnifika våningen på Trädgårdsgatan i Uppsala och den livsstil man kan förknippa med den går förvisso igen i fler filmer än Fanny och Alexander. Timm påstår att mormodern avled när Bergman var tolv år, det vill säga 1930, men i själva verket levde hon till 1934. Fyra viktiga och formativa år i en ung mans uppväxt och skillnaden mellan ett blekt barndomsminne och något högst livfullt.

Den bok som Jörn Donner skrivit om sitt liv i Bergmans närhet är av betydligt blygsammare proportioner vilket titeln också anger. Det är mer ett slags sammanfattande efterskrift och en samling impressioner av olika episoder i deras gemensamma förehavanden. Boken är inte särskilt kronologisk utan hoppar fram och tillbaka i tiden. Den ger överhuvudtaget ett lite anekdotiskt intryck.

Avsikten är heller inte att skriva en konventionell biografi vilket han klargör från första början. Han kallar också det hela ett fragment av vad Jörn Donner, här kallad J, tror sig ha sett och upplevt i relation till Bergman, hans filmer, men även Sverige och några människor där. Man kan hellre se det hela mera som en serie positionsbestämningar. Boken innehåller också föga av något som skulle kunna ses som revolutionerande eller sensationella avslöjanden.

Donner och Bergman hade direkt med varandra att göra under fyra decennier. Dessförinnan hade en mycket ung Jörn Donner på Stockholmsbesök upptäckt Bergmans filmer genom filmen Fängelse från 1949. Då var han bara i tonåren men det fick honom att på allvar bli intresserad av film. Senare kom han i mer direkt kontakt då han själv blev verksam som författare och filmare på 1960-talet. 1962 utgav Donner sin Bergmanstudie Djävulens ansikte (utökad upplaga 1965) en bok som fortfarande är mycket läsvärd och står sig väl i floden av Bergmanlitteratur.
Senare har Donner gjort några uppmärksammade tv-intervjuer med Bergman. Det var i en av dessa som Bergman berättade som sina nazianfäktelser vid en vistelse i Tyskland på 1930-talet. Vid ett annat tillfälle skar det sig ganska mycket mellan de två när Bergman väl mycket demonstrerade sitt stora kontrollbehov. Donner förhåller sig överhuvudtaget ganska kritisk till det som kom att ske med tiden då Bergman allmer utvecklades till ett slags nationalmonument omgivet av devota beundrare och jasägare. Han använder vid ett tillfälle uttrycket Bergman som direktör och överstepräst i företaget Bergman.

Kring 1980 kom Donner att få en betydelsefull roll då han som Filminstitutets vd såg till att ordna finansiering av Bergmans magnifika avsked till biograffilmen genom Fanny och Alexander. Det var en osedvanligt dyr film för svenska förhållanden och turerna var många innan hela projektetet kunde ros i hamn. Det hela skedde inte utan motstånd från många håll och Donner fäller en del syrliga kommentarer om inhemska kulturbyråkrater och andra på Filminstitutet och i dess omgivning.
Donner gör många försök att ringa in det speciella i Bergmans person men man kan konstatera att han i likhet med den berömda filmen Citizen Kane han svårt att finna den "Rosebud" som kan förklara hela gåtan. Kanske ligger den där begravd under all intellektuell bråte eller så är det fråm början en omöjlighet som Donner tycks resonera. Kan man överhuvudtaget känna en annan människas egentliga jag bakom maskerna?
Lika svårt är det kanske att peka på det som är speciellt med en människa av Bergmans konstnärliga kaliber. Mycket av det som Donner berör är knappast nytt utan har också påpekats av andra. Bergman var en mycket nyfiken och receptiv person och hade lätt att ta till sig intryck av filmer och andra människor, vilka han omarbetade på sitt eget högst personliga sätt. Detta drag kan kopplas med ett annat som Donner tar upp. Bergman var en mycket kontaktsökande person. Detta tog sig allt som oftast uttryck i att han sökte fysik kontakt och man kan erinra sig otaliga bilder från filminspelningar, teaterrepetiioner eller andra tillfällen där han lägger armen om någon. Även detta var något han kunde dra nytta av i sitt skapande. Donner beskriver Bergman närmast som en "kannibal" som inte bara åt av av andra utan även av sig själv.

Donner ser Bergman som lite av en paradox. Han var en produkt av ett samhälle som i varje fall från 1930-talet utmärkt sig som välordnat och rationellt och ändå kom han att skildra irrationella och motstridiga skeenden. Han var förvisso mycket svensk i sin hemort även om det kan vara svårt att helt inringa var denna svenskhet låg. Den kunde ha sin hemort lite varstans menar Donner. Den finns i födelse- och barndomsstaden Uppsala, i Dalarnas natur eller till sist på Fårö eller kanske på ett ännu mer obestämbart plan. Men trots denna hemort kunde han göra sig förstådd i många andra kulturer med väsensskild annan bakgrund.

Fragment av en vän

I den närmast oöverskådliga mängd av Bergmanbiografier utgör Jörn Donners personligt hållna bok närmast en efterskrift, skriver Per Olov Qvist.