Fragmentariska noveller
I sin i dag utgivna novellsamling utgår Camilla Wittmos från vardagliga situationer, men många av novellerna är varken fullkomliga i sig själva eller början på något större, skriver Anne Marcusson.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Wittmoss är en träffsäker och lyhörd skildrare av vardagliga situationer och allmänmänskliga känslor, ibland till den grad att man skruvar på sig av obehagligt igenkännande. Hon lyckas också fånga in tillvarons små underverk, medan rent övernaturliga inslag, som att låta en ärkeängel dyka upp på Blekingegatan, känns mer konstlat. Mest övertygande är kanske de återkommande skildringarna av hur relationer mellan barn och föräldrar gestaltar sig i olika skeden av livet.
En novell jag speciellt fäster mig vid är Idrottens baksida där en stressad trebarnsmamma berättar om hur hennes efterlängtade semester blir förstörd - eller åtminstone försvårad - när hennes man sliter av hälsenan. Först känns det som om hon skapar domedagsstämning kring ett i grunden ganska trivialt problem. Efter ett tag blir hennes reaktion om inte rimlig så i alla fall begriplig; de små motgångarna kan ibland orsaka mer känslostorm än de verkliga nederlagen. Novellens slutar öppet, utan att göra klart om detta är en vattendelare i kvinnans liv eller ej, och just den osäkerheten gör att berättelsen stannar i minnet efter avslutad läsning. Annars är det största problemet med flera av novellerna att de lämnar så litet avtryck.
Bokens styrka, de små, skickligt fångade fragmenten av livet, blir till slut också dess svaghet - det blir sällan mer än just fragment. Novellerna i Mirakel, mirakel känns varken fullkomliga i sig själva eller som början på något större.
Camilla Wittmos: Mirakel, mirakel (Albert Bonniers Förlag)