Fragmentariska noveller

Camilla Wittmoss, tidigare verksam som dramatiker och dramaturg, ger i dag ut novellsamlingen Mirakel, mirakel. Den består av sjutton korta berättelser som utspelar sig ungefär här och nu, bland vanliga människor som oftast gör ganska så normala saker. En mamma går till barnavårdscentralen med sin dotter, en flicka följer med en klasskamrat hem för första gången, en ung man bjuder sina föräldrar på kaffe i sin nya lägenhet. Någon går på gym, några åker och handlar, någon gör slut på ett förhållande. Ibland skymtar katastrofen runt hörnet och stundom inträffar den verkligen, men så finns det ju också mirakel.

Wittmoss är en träffsäker och lyhörd skildrare av vardagliga situationer och allmänmänskliga känslor, ibland till den grad att man skruvar på sig av obehagligt igenkännande. Hon lyckas också fånga in tillvarons små underverk, medan rent övernaturliga inslag, som att låta en ärkeängel dyka upp på Blekingegatan, känns mer konstlat. Mest övertygande är kanske de återkommande skildringarna av hur relationer mellan barn och föräldrar gestaltar sig i olika skeden av livet.

En novell jag speciellt fäster mig vid är Idrottens baksida där en stressad trebarnsmamma berättar om hur hennes efterlängtade semester blir förstörd - eller åtminstone försvårad - när hennes man sliter av hälsenan. Först känns det som om hon skapar domedagsstämning kring ett i grunden ganska trivialt problem. Efter ett tag blir hennes reaktion om inte rimlig så i alla fall begriplig; de små motgångarna kan ibland orsaka mer känslostorm än de verkliga nederlagen. Novellens slutar öppet, utan att göra klart om detta är en vattendelare i kvinnans liv eller ej, och just den osäkerheten gör att berättelsen stannar i minnet efter avslutad läsning. Annars är det största problemet med flera av novellerna att de lämnar så litet avtryck.

Bokens styrka, de små, skickligt fångade fragmenten av livet, blir till slut också dess svaghet - det blir sällan mer än just fragment. Novellerna i Mirakel, mirakel känns varken fullkomliga i sig själva eller som början på något större.

Fragmentariska noveller

I sin i dag utgivna novellsamling utgår Camilla Wittmos från vardagliga situationer, men många av novellerna är varken fullkomliga i sig själva eller början på något större, skriver Anne Marcusson.