Framgång är farligt

Det är ett helvete att lyckas. Framgång kan inte bara stiga en åt huvudet - utan kan lika gärna sätta sig på nerverna eller kväsa livslusten. Det finns till och med en vedertagen term för syndromet - vinnardepression.

För en författare är en succédebut ofta ett ok av oanad tyngd. Amerikanen Joseph Heller räknas som en av de främsta skildrarna av krigets vansinne och hans satiriska debutroman Catch-22 blev både succé och begrepp och oöverstigligt hinder. Heller ägnade resten av sitt författarliv åt att förgäves försöka överträffa sitt förstlingsverk. Det skapade viss bitterhet och i sin näst sista roman Closing time lät Heller med en besk underton läsaren återse kapten John Yossarian - debutens unga rebell hade här förvandlats till en trött, bitter och tämligen samhällstillvänd gubbe.

Den kanadensiska författaren Douglas Coupland blir antagligen skräckslagen bara han hör Joseph Heller nämnas. Precis som Heller blev Coupland kultförklarad för sin debutroman Generation X, som gjorde honom till en motvillig talesperson för en generation uppfödd på, men fjärmad från, efterkrigstidens optimism. Och i likhet med Heller har han uppenbara problem med de förväntningar debuten, och ett par tre uppföljare, fortsätter att ställa på hans författarskap.

Efter Generation X bläddrade Coupland vidare i sin samtid. Den märkligt underskattade novellsamlingen Life after God handlar om den moderna västerländska människans kluvenhet inför ett svårformulerat behov av andlighet. Sedan kom succéromanen Microserfs - kanske den första roman som förstod vidden av den digitala revolutionen och behandlade den som en ny vardag - där några anställda på Microsoft startar eget. Här fortsatte Coupland, trots att han breddade sig ämnesmässigt, på det spår som Generation X trampat upp och höll sig till den mjuka och på en gång storögda och alienerade civilisationskritik som han behärskar så bra.

Därefter har det gått utför, eller i varje fall inte uppåt eller spikrakt framåt. Det som gör Shampoo planet - som kretsar kring en yngre generation globalt rörliga varumärkesfetishister - till en avsevärt mycket sämre bok än Couplands andra tidigare verk är att den försöker hålla sig till en cirkulär och väldigt traditionell berättarstruktur. Och det är också driften att bevisa för någon, antagligen i första hand för sig själv, att han skriver olika böcker och inte bara filar på samma gamla språkligt och mentalt stringenta skröna som har blivit Couplands akilleshäl.

I sin tolfte roman Generation A ger Coupland åtminstone för en stund intryck av att ha släppt sina demoner (eller ska det vara dämoner?). Det är inte bara titeln som drar en rak linje till debuten. Där Generation X samlade några slacker-aktiga amerikaner på gränsen till Mojaveöknen och lät dem fördriva sin tid med att berätta nostalgiska små rymdäventyr för varandra (ett hopplöst försök att fördriva den desillusion som blivit ett arv från en föräldrageneration av lyckliga och småborgerligt ignoranta fyrtiotalister), samlar Generation A fem karaktärer från en globaliserad värld och låter dem mötas och berätta historier för varandra.

Det samtida temat i Generation A är en hotande miljökatastrof och i den nära och mycket informationstäta framtid romanen utspelar sig har biet, jordens kanske viktigaste pollinerare, försvunnit med stora klimatmässiga följder. Couplands fem huvudkaraktärer förenas genom att samtidigt bli stungna av ett bi, vilket är en sensation som binder dem samman via nakna laboratoriemiljöer och den antidepressiva drogen Solon, som har blivit hela världens opium (i brist på organiskt opium som förutsätter pollination).

Det är få författare förunnat att skriva på ett språk som är så exakt att en berättelses narrativ kan självdö utan att helheten blir lidande. Tyvärr vägrar Coupland acceptera faktum och envisas med att försöka bevisa sitt obefintliga sinne för struktur med en överflödig twist i slutet av sina böcker. Som om han inte längre litade fullt ut på sitt eget språk.

Precis som i jPod från 2006, marknadsförd som en Microserf för Google-generationen, lutar sig Generation A mot ett tidigare verk och fungerar ända tills den vill slita sig och bli självständig. -I jPod sker det när författaren stiger in i sin saga som en karaktär med omisskännliga drag av Bond-skurk. I Generation A förvrids romanen mot slutet av ett fullständigt överflödigt spänningsmoment.

Douglas Coupland borde förstå att det är en dygd att skriva på ett och samma verk ett helt liv. När han håller sig till den moderna människans tysta självförakt, en postmodernt motstridig längtan efter en omöjlig religiositet, och låter sin kluvna faiblesse för teknik och populärkultur spela fritt och bara känner av den tid han lever i, då hör han till en av världens främsta samtidsskildrare. När han vill bevisa att han kan bygga en traditionell romanstruktur och skriva stora berättelser går han ner sig. Det är synd. Dels för att Coupland mellan varven kan vara så fasansfullt bra. Och dels för att man som trogen Couplandläsare ger honom chans efter chans och alltid blir besviken.

Men det är klart, mellan varven är han fortfarande lysande.

Framgång är farligt

Författaren Douglas Coupland är aktuell med en ny roman: Generation A. Påpassligt nog handlar den om en hotande miljökatastrof. Sebastian Johans blir ändå besviken - men får anledning att reflektera kring en av vår tids främsta samtidsskildrare.