Från censur till rättighet
Genom sin djupdykning i författarrättens historia har Gunnar Petri åstadkommit ett imponerande verk som spänner över en omvälvande utvecklingsprocess i Sverige och Europa, fastslår Martin Fredriksson.
Gunnar Petris avhandling Författarrättens genombrott utgör en välbehövlig historisk bakgrund till dagens fildelningsdebatt.
Foto: Scanpix
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Författarrättens födelse har länge dolts bakom 1810 års mer dramatiska omvälvningar, men med tanke på frågans brännande aktualitet under de senaste åren är det förvånande att ingen har skrivit denna historia sedan Gösta Eberstein publicerade sin bok Den svenska författarrätten 1923.
När så Gunnar Petri ger sig i kast med uppgiften att skildra författarrättens genombrott i Sverige angriper han alltså ett gapande tomrum i den svenska rättshistoriska forskningen samtidigt som han kastar ljus över en hittills nästan helt outforskad del av den svenska kulturhistorien.
Därför kan det verka märkligt att de första 200 sidorna i Petris bok uppehåller sig vid den mer betydligt omskriva rättsutvecklingen i övriga Europa. Författarrättens genombrott är nämligen till största del en utförlig skildring av hur upphovsrätten uppstod i 1700- och 1800-talets Europa. Detta är delvis en nödvändig konsekvens av Gunnar Petris första grundantagande: att den svenska författarrättens födelse var en receptionshistoria där 1810 års lagstiftare bara anammade rättsprinciper som redan utvecklats i England, Frankrike och Tyskland.
Precis som i många andra delar av Europa skulle upphovsrätten först inkluderas i svensk lagstiftning när man upphävde förhandscensuren. I samband med det avskaffade man också bokförläggarnas litterära privilegier och upphovsrätten blev nu ett nytt sätt att reglera bokmarknaden. Men om frågan hade väckt livlig diskussion i andra länder kom den att förbigås med tystnad i Sverige.
Att författarrätten över huvud taget inkluderades i den nya tryckfrihetsförordningen brukar förklaras med att den kommitté som utformade det första lagförslaget dominerades av författare och akademiledamöter som var bekanta med de idéer som florerade i övriga Europa. När de litterära privilegierna avskaffades föll det sig därför naturligt för dem att tillgripa författarens rättigheter som ett nytt sätt att reglera bokmarknaden. Petris långa internationella utblick kan således motiveras av att 1810 års svenska lagstiftare egentligen bara importerade en redan existerande paketlösning.
Samtidigt tenderar Petri också att ägna mer utrymme åt censurens avskaffande än åt upphovsrättens födelse. Detta är en följd av hans andra grundantagande: att författarrätten uppstod som en följd av censurens fall och att det fanns en principiell motsättning mellan författarrätten och censuren. Det faktum att den svenska upphovsrätten först introducerades som en del av 1810 års tryckfrihetsförordning styrker förvisso detta antagande, men det finns fortfarande problem med att Petri så ensidigt förklarar författarrättens födelse som en konsekvens av censurens avskaffande.
För det första lägger det avhandlingens tyngdpunkt på censurens utveckling under 1600- och 1700-talet medan författarrättens genombrott nästan framstår som ett appendix. För det andra finns det historiska exempel, till exempel från Frankrike, som talar emot att detta skulle vara en universellt hållbar förklaringsmodell. För det tredje riskerar Petri att förbise viktiga ekonomiska, ideologiska och kulturella faktorer.
Han bortser exempelvis från att upphovsrätten ofta varit en arena för att utöva ekonomisk makt, vilket inte bara är ett samtidsfenomen utan som också syns tydligt i den historiska utvecklingen. Redan i 1700-talets England växte upphovsrättskonflikterna delvis ur Londonförläggarnas strävan efter att bibehålla sin monopolställning. Och i likhet med många av dagens stora upphovsrättsinnehavare åberopade man gärna högstämda ideal om författarens okränkbara rättigheter för att värna sina egna ekonomiska intressen.
Upphovsrättens historia erbjuder som synes många högaktuella infallsvinklar. Att inte alla dessa utvecklas i Författarrättens genombrott kastar ingen skugga över Petris arbete. Han har valt sitt perspektiv och han har åstadkommit ett imponerande verk som spänner över en lika omfattande som omvälvande utvecklingsprocess i Sveriges och Europas historia. Att det väcker frågor som går utöver avhandlingens egna syften är snarare en bekräftelse på att Petris upphovsrättshistoria har träffat rätt. Gunnar Petri har givit ett viktigt bidrag till rättens och litteraturens historia och man kan glädja sig åt att inte längre behöva vända sig till Gösta Ebersteins 85 år gamla Den svenska författarrätten om man vill läsa om Författarrättens genombrott i Sverige.