Det är väldigt viktigt att mötas öga mot öga. I synnerhet, vågar jag påstå, om man skriver om konst och litteratur. Det är snudd på menlöst att betrakta någonting snett uppifrån, och än mer beklämmande att storögd beundrande höja blicken mot skyn. Man måste kanske inte nödvändigtvis (men varför inte) tycka att man är lika bra som den där omstörtande konstnären som har omprogrammerat hela västerlandets sätt att se, men man bör hitta ett sätt att möta den aktuella konsten så rakt som möjligt. Det gäller att hitta en liten stege att klättra på, eller kanske ännu hellre plocka ned idolen från den orealistiska, och om vi är helt ärliga - kanske inte helt välförtjänta, upphöjelsen.
Det är väldigt svårt att skriva om Nina Hemmingsson. Hon är bara så fruktansvärt bra att jag har vissa problem att hitta en stege som räcker ända upp och ännu svårare att skjuta ner henne från pedestalen. Det skulle vara diktsamlingen Det var jag som kom hem till dig, som kom häromsistens då. Men den är också bra, bara inte fullt lika lysande som serierna. Och det är serierna vi talar om här.
Det är inte lätt att vara Elvis i Uppsala består av ett urval material från Nina Hemmingssons två första seriealbum Hjälp (2004) och Jag är din flickvän nu (2006) och ett ganska rejält knippe nyritat. Det är förstås frestande att se återanvändningen av de äldre serierna som ett utslag av girighet eller lättja, men då blir man tvungen att strunta i att åtminstone det första albumet är svårt att få komma över och att det recyclade materialet fortfarande framstår som lika knäckande bra som när det kom. Hemmingssons hålögda huvudberättare har inte åldrats en dag.
Det är egentligen inte så konstigt att serierna stått sig bra. Hemmingsson dök upp i olika tidskrifter i början av 2000-talet och är en stor del av fundamentet som dagens väldigt begåvade svenska våg av feministiskt orienterade serier vilar på. Och det är förstås inte en tillfällighet att serievågen sköljer över oss just nu. När Hemmingsson debuterade ville till och med Göran Persson vara feminist, medan genusdiskussionen i dag mest uppmärksammas när feministiska teaterföreställningar mordhotas. Vårt behov av käftsmällande satir har inte minskat, tvärtom. Det finns ett ännu större utrymme för en subversiv underström.
Nina Hemmingsson står också för en egen fåra i det senaste decenniets serieboom. Där de andra toppnamnen är snabba fighters som boxar snyggt och lever upp till Mohamed Alis fladdrande devis "Fly lika a butterfly, sting lika a bee" framstår Hemmingsson mer som Dolph Lundgrens genombrottsroll Drago i Rocky IV. Hon rör sig stapplande och stelbent men osannolikt stadigt runt om i ringen för att slå till med en kraft som snarare än hämtad från en bitter psykoanalytiker som bestämmer sig för att glömma yrkesetiken och ber sin klient dra åt helvete på ett skoningslöst personligt vis än något litet bi. Politiken är hos Hemmingsson ingen medveten strategi utan en självklar konsekvens av den vardag serierna gestaltar. Personliga hangups, tillkortakommanden, självhat, manshat, kvinnohat, ångest, onani och ett genuskontrakt som ständigt ska reproduceras blir liksom bara politiska poänger för att det samhälle som omger serierna ser ut som det gör.
På samma sätt är det med humorn. Hemmingssons brutala, inte sällan direkt ångestskapande ritbordsrealism försöker inte vara rolig. Det är bara det att en mening som "Det är två saker vi ogärna pratar om här, det ena är framstjärtar och det andra är döden.", utsagd av en läkare som precis ska strålbehandla en orolig kvinna med livmodercancer, blir väldigt rolig. Och att Hemmingsson väldigt gärna tar upp just de där sakerna vi inte gärna talar om och råkar besitta en osedvanligt stark känsla för klockrena punchlines.
Hemmingsson är lite närmare Joakim Pirinens Socker-Conny än många av sina efterföljare, tänker jag först. Men i någon intervju pekar Hemmingsson själv ut Tove Jansson som en viktig influens, och det passar ännu bättre. Nina Hemmingssons album präglas av samma melankoliska spleen som Tove Janssons allåldersbilderböcker Den farliga resan, Vad tror du att det hände sen och Vem ska trösta knyttet. Med det viktiga tillägget att det försonande allåldersfiltret inte kan appliceras på Hemmingssons utpräglade vuxenlitteratur..
Nina Hemmingsson är motgiftet till allt skentrevligt kallprat du måste utstå för att inte bältas i en strömförande sjukhussäng och slungas ut ur den samhälleliga gemenskapen med en katapult.
Omistlig, med andra ord.