Fyra feministiska pionjärer

EN NY BOK. Journalisten, litteraturvetaren och feministen Moa Matthis har för sin nya bok valt att skildra fyra fascinerande kvinnor, kvinnor som alla bröt mot sin tids konventioner om och förväntningar på kön. Dessa är engelskorna Aphra Behn (1640—1689) och Mary Kingsley (1862—1900), schweizisk-ryskan Isabelle Eberhardt (1877—1904) och danskan Karen Blixen (1885—1962). De levde under skilda tider och var inbördes olika, men hade samtidigt flera gemensamma nämnare. De var självförsörjande, de var författare som skrev för en marknad och med kolonialismen som plattform gjorde de resor utanför Europa. Ingen av dem levde i ett traditionellt äktenskap och ingen hade barn. I förordet till boken framhåller Matthis att det är männen som lämnat avtryck i resandets historia. De har deltagit i uppmärksammade expeditioner och upptäcktsresor finansierade av regeringen eller kyrkan. Kvinnor däremot har oftast rest som privatpersoner och deras resande har uppfattats som allt ifrån löjligt och opassande till hotfullt och moraliskt farligt. De har vanligen inte gått till historien. Men, påpekar författaren, det finns "enstaka kvinnoöden som undkommit historieskrivningens genuskodade sållning" och lämnat avtryck. Några av dem är de kvinnor hon studerar i boken. Utifrån en definition av feminism som teori och tanke om könsförtryckets mekanismer och försök att blottlägga och motarbeta dessa, menar Matthis att de fyra kvinnorna i studien bör kallas feminister, trots att de inte alla levde i en tid då begreppet ens användes. Deras handlingar var nämligen, säger författaren, exempel på vad feministen Gloria Steinem kallat "outrageous acts and everyday rebellions", dvs. de bröt genom sina livsval med konventioner och fördomar om vad "kvinnlighet" var. Därmed bör de kallas feminister men också pionjärer, en hedersbeteckning som annars mest är förbehållen män.Aphra Behn (f. Johnson) brukar anses som den första engelska kvinna som kunde försörja sig som författare. Hon producerade under sitt relativt korta liv sjutton pjäser, fjorton romaner och ett oräkneligt antal tillfällighetsverser och översättningar. Mest känd är hennes roman Oroonoko (1688), där hon skildrar slavhandeln i den brittiska kolonin Surinam. Aphra Behn hade besökt Surinam åren 1663—1664. Där fanns vid denna tid ungefär 500 plantager och 20 000 slavar som levde under mestadels usla och omänskliga förhållanden. Hennes roman blev ett starkt inlägg i diskussionen om slavhandeln. Under sin levnad hann Behn också vara spion i Nederländerna!Mary Kingsley beslöt sig i 30-årsåldern för att resa till Västafrika och studera religion och lag. Under ett par år besökte hon bl.a. Gabon och Kongo, där hon samlade skalbaggar och fiskar åt British Museum i London. Väl hemma igen blev hon snabbt en uppburen föreläsare, som ansågs ha stor specialkunskap om Afrika. Hon dog under boerkriget i Sydafrika, sysselsatt som sjuksköterska. I sina böcker från sina resor tog hon ställning för Afrika och de svarta, men hon var ändå, menar Matthis, rasist utifrån vår tids sätt att se på saken. Isabelle Eberhardt dog i en flodvåg som drabbade staden Aïn Sefra i Algeriet 1904. Hon hade kommit till Algeriet från Schweiz 1897 och blev känd för böcker om sina resor Nordafrika. Hon var mycket lärd; både i arabiska språket och i arabisk kultur, men också ansedd som excentrisk och hotfull, bl. a. för att hon var anarkist och genom att hon helst uppträdde i manskläder (hon ville inte använda kvinnokläder) men även för sin vana att ragga karlar för att ha sex med dem. Berättelsen om hennes brokiga liv är den absolut mest intressanta i Matthis bok.Danskan Karen Blixen, den klart mest kända av bokens fyra porträtterade kvinnor, gifte sig 1914 med en kusin och bosatte sig i Kenya, där paret hade en kaffefarm. Maken dog 1921 och under ytterligare 10 år drev Karen själv farmen, tills torka, vanskötsel och fallande kaffepriser tvingade henne att återvända hem. Hon ägnade resten av sitt liv åt författarskap. Hon har blivit mest känd för sin bok Den afrikanska farmen, en bok som också filmats som Mitt Afrika (1985). Matthis bok är synnerligen välskriven och läsvärd. Den är också ämnesmässigt mycket angelägen eftersom den lyfter fram kvinnor som aktörer. Den handlar om några starka och kompetenta kvinnor som vågade bryta mot normer och uppfattningar, som vågade trotsa och som vågade kasta sig ut i äventyr. Men hur modiga dessa kvinnor än var och hur mycket de än bröt mot rådande uppfattningar, satt de alla på olika sätt fast i ett patriarkalt system som omöjliggjorde att de helt fritt valde sina liv. Många karriärvägar var stängda för dem såväl på 1600- som på 1900-talet. Om detta och mycket mer handlar Matthis utmärkta studie, en studie som med sin lättlästa ton och skönlitterära stil vänder sig till en bred publik.