Så här i novembermörkret går det bra att flanera i litteraturen, när kombinationen mörker, fukt och halka känns trist. Fyra böcker, som tillåter mig att flanera genom ett kapitel här och ett kapitel där, i lugn takt utan stress och jäkt, ligger på mitt bokbord bredvid läsfåtöjen: angolanske/portugisiske José Eduardo Agualusas Praktisk handledning i konsten att sväva består av tjugotalet texter, inbördes ganska olika. Här finns satir om författarlivet, bilder från Afrika och Brasilien, tankar krig kärlek och författarskap. Det är journalistiskt och poetiskt och väldigt lätt att ströva omkring i.
Uppsalaöversättaren Marianne Sandels har som vanligt gjort lysande svenska av den portugisiska texten. Plus själva den kulturgärning som det innebär att presentera bland annat denna författare för en svensk läsekrets.
Folke Dahlberg (192–1966) förknippar jag mest med Vättern och Tiveden och Göta kanal, som han skrivit böcker om och även skildrat i bild, tuschteckningar jag minns från min ungdom. Nu har Folke Dahlbergsällskapet givit ut nummer 8 i sin skriftserie. Det är romanen Sluten kust, som brutits ut ur debutboken Cartesiansk dykare från 1948. De handlar om en verklig kärlekshistoria i en by på Mallorca.
Som läsare följer jag Antonia och Ernst, som i verkligheten var fotografen Sylvia Green och Folke Dahlberg, under deras tid på ön, som senare kom att bli ett av chartersvenskarnas solparadis.
Genom den här boken flanerar man långsammare än genom Agualusas snabba texter. Men långsamheten ger utrymme för reflexion. Och Folke Dahlberg är både som bildkonstnär och författare värd den tiden.
Sven Rosendahl skrev naturkåserier i Stockholms-Tidningen från 1930-talets slut och framåt i fyra decennier. Hans dotter Monica Rosendahl Lagerås har givit ut ett urval korta texter med illustrationer av Gunnar Brusewitz.
Om fågelrymden över Norden, om dimman som en röta över betesmarkerna och om havet som aldrig svarar på människans frågor läser jag och ser allt det inom mig, som Rosendahl en gång beskrev. Utsökt är ordet för den lilla boken Det outsägbara.
Florens tycks ha fallit flera författare i smaken just nu. Nyss var det Conny Svensson, som kom med en bok närmast att betrakta som en Florensessä. Nu är det Robert Hermansson, som kallar sig själv flanör och författare, och Stig Fyring, som står för akvareller och teckningar, som har gett sig till att skildra både historia och nutid. Allt från potentater och palats och dynastiers död till svettiga flanörer som behöver en öl.
Dagar och nätter i Florens är inte en bok att läsa i sängen om kvällen. Tappar man den i ansiktet får man näsblod. Nästan 350 sidor tjock, rejäla textmassor, många bilder. Författaren och konstnären sköter själva flanerandet. Själv kan man sitta bekvämt och följa med genom århundraden och nutida kvarter i lättsam text med snabba, ofta humoristiska skisser och ett par akvareller därtill.
Historia (kultur-och politisk) på ett närmast hermanlindkvistskt vis, jo, det går an. Den långsamme resenären, som bokens undertitel lyder, här tolkad som läsaren, trivs i läsfåtöljen med lite Vivaldi i bakgrunden och den tunga I den blekröda kupolens skugga i knät. Nöjsamt.