1 Åke Holmquist
Beethoven
Albert Bonniers
Få tonsättare i musikhistorien har väl fascinerat så mycket som Ludwig van Beethoven (1770-1827). Hans monumentala och fantastiska musikskatt, hans titaniska utseende (även om han i verkligheten var ganska kort) och det faktum att han på slutet inte ens själv kunde höra sina verk på grund av en tilltagande dövhet bidrar förstås till den romantiska bilden av honom.
Nu har Åke Holmquist skrivit en mycket informativ och faktiskt lättläst tegelsten på två kilo och 900 sidor (kolla) om tonsättaren. Författaren själv är en spännande figur han också. Som 18-åring tävlade ha i 10 000-kronorsfrågan på ämnet Beethoven. Och vann förstås.
Boken är sprängfylld med hårdfakta och initierade detaljer. Mest intressant är beskrivningen av hur Beethoven – och hans musik förstås – blivit kidnappad av olika rörelser: Romantiken, nationalismen (ända in i tyska nazismen) och numera är också sångpartiet ur hans nionde symfoni ett slags inofficiell europeisk nationalsång. Med verket följer två cd med klingande exempel. Själv är jag inbitet Beethovenfreak och välkomnar starkt den här utgåvan.
2 Olle Ljungström
Jag är både
listig och stark
Elin Fredriksson med flera
Norstedts
Det är lätt att få ett problematiskt förhållande till artisten Olle Ljungström, det har märkts inte minst i de recensioner som gjorts på den här boken. Ljungström är på en gång både sönderkramad av välvilliga kulturpersonligheter som också vill vara naturligt häftiga liksom han verkar ha blivit kvävd av sin påtvingade roll som ställföreträdande artistmyt. Själv köpte jag en gång en likadan jacka som honom under hans tid i gruppen Reeperbahn.
Boken består av ett antal devota vänporträtt plus ett slags ”spökröst” där Elin Fredriksson skriver som om hon var Ljungström. Det gör att det blir ett splittrat intryck av både bok och huvudperson. Någonstans framstår Ljungström som ganska störd från uppväxten och hans drogromantiska hållning har inte direkt förbättrat hans liv.
Bäst är den medföljande dvd:n med några av hans bästa låtar. Där förstår man bättre vad allt hans storhet handlar om.
3 Stefan Wermelin & Staffan Schöier
Yrke: Povel Ramel – inte en biografi
Bonnier Fakta
Strax innan Povel Ramel dog gjorde jag en intervju med honom. Mest minns jag att han själv tyckte att låten Underbart är kort var hans allra bästa komposition. Och då hade han låtar att välja på om, man uttrycket sig enkelt. I dag kan det vara svårt fatta hur stor Povel Ramel var innan det fanns tv. Han var föregångare till allt vad Killinggäng och annat anbelangar med sin flugiga humor och enorma musikalitet. Inte minst importerade han mycket till Sverige som var stort utomlands och gjorde de nya intrycken tillgängliga för en större publik. Hans Johanssons boogie-woogievals är en suverän bild av Sverige som det då såg ut.
Stefan Wermelin & Staffan Schöier har skrivit en mycket bra minnesbok (de vill inte kalla det biografi) över honom, fylld med anekdoter och härliga bilder av ett Nöjes-Sverige som försvunnit för länge sedan.
4 Göran Grynne
Du furste av det väldiga pampas – Evert Taube i Argentina
Norstedts
Det är förstås ett modigt projekt att våga skriva om Evert Taube, nationalpoeten som hajpat vårt kära fosterland i tävlan med Astrid Lindgren. Fast han var inte hemmablind utan skrev även sånger från Sydeuropa och inte minst Argentina. Göran Grynne fångar in Taube i Argentina så man längtar dit. Grynne följer Taube i spåren från Buenos Aires krogar ut på Pampas gröna vidder och till Samborombónbukten. Här möter Fritiof Andersson, Carmencita & Co, namn som Evert Taube gjort legendariska.
Grynne berättar medryckande och livligt och boken är fylld av bilder och artefakter från perioden. Ibland blir det väl mycket av ”jag” i boken, men det märks tydligt att den är skriven av en stor Taube-entusiast vilket förlåter mycket.