Gästbok från en mötesplats

Man blir lite undrande vid första anblicken av en bok med titeln En gästbok minns. Inte kan väl någon vettig människa få idén att hans eller hennes gästbok kan intressera utomstående? Jag minns från diverse gästböcker suveräna dumheter av typen: "Detta var ett bra kalas. Men för tusan, var är husan. Hon skall fylla på mitt glas." Lustigare var Gösta Knutssons stående tacktal till värdinnan: "Nu är det slut på faten. Nu tackar jag för maten."Men här gäller det en unik gästbok, det förstod jag när jag upptäckte författarnamnet Bertil Örnklint och bokens undertitel Ur Villa Skogsbrynets historia. Javisst, jag läste för tio år sedan hans bok om breven från Mauritz Hellberg till dennes hustru Gerda och andra.Nu klarnar sammanhangen. Örnklint är änkling efter en sondotter till paret Hellberg, och hennes minne är boken tillägnad. Mauritz Hellberg (oftast kallad Maggan) var en av vårt lands mest älskade och hatade tidningsmän och berömd för den biografi han utgav 1925 med titeln Frödingsminnen. Den har tryckts i åtta upplagor och handlar förstås om ungdomens vänskap med Gustaf Fröding — de var klasskamrater vid Karlstads läroverk, vänner under studentåreni Uppsala och under flera år samtidigt anställda vid Karlstads-Tidningen. Hellberg var chefredaktör från 1890 till 1939 (årtalen varierar i varenda uppslagsbok).Men säkert är att Hellbergs politiska betydelse under decennier hör till vår historia. Han tycks ald­rig vara rädd. Under det stormiga året 1905, då unionen mellan Sverige och Norge bröts, försvarade han Norges rimliga anspråk och krav med sådan kraft att han av den konservativa pressen i Sverige — som han själv uttryckte det — "upphöjdes från rabulist till landsförrädare".Örnklints bok har en underrub­rik: Ur Villa Skogsbrynets historia. Det var denna magnifika bostad som makarna Hellberg lät bygga 1904. Den är värd sin historieskrivning. Den låg utanför dåvarande Karlstad. Avundsjukt kan man ännu efter ett sekel betrakta fotografiet av en tvåvåningars villa med takbrytningar, lanterniner, burspråk och balkonger.Men det viktiga med detta hus var ju inte dess skönhet eller dessa imponerande utrymmen. Hellberg hade helt andra intentioner. Och de förverkligade han. Skogsbrynet blev en mötesplats för alla dessa liberala eller radikala entusiaster, som inte hade råd eller möjlighet att hyra någon annan lokal. I husets tretton rum fanns plats både för sammanträden och övernattning. Gästboken har förstås sitt stora värde för eftervärlden genom att här har dokumenterats namnen på denna långa rad av besökare — liberala och socialistiska män och kvinnor, författare och konstnärer, Frödingforskare.Hellbergs politiska stridslust bottnade kanske i den bittra erfarenhet han gjorde som ordförande i studentföreningen Verdandi i Uppsala 1887. Det gällde en sedlighetsdebatt, där rabulisten Hinke Bergegren — upprest från Stockholm — insinuerade att det var samhällets manliga överklass (således de närvarande herrarna!) som framför alla andra utnyttjade de prostituerade kvinnorna. Hellberg borde som ordförande ha avbrutit Bergegren, förklarade de akademiska myndigheterna, och han drabbades bland annat av förlusten av sina akademiska stipendier. Han tvingades därigenom att avbryta sina studier och glömde ald­rig denna oförrätt.Örnklints bok ger en levande bild av "Maggan" Hellberg. Han kunde varje år resa omkring några veckor i Europa, och han rapporterade förstås för sina läsare hemma i Värmland vad han såg och upplevde, något som var ganska sällsynt på den tiden. Venedig kallar han "ett ädelstensskrin, förankrat på en havsvåg", men han glömmer inte att all denna rikedom är "ett resultat av venezianskt fåmansvälde som vältrat sig i rikedom som handeln över havet inbragte, en påminnelse om härsklystnad och grymhet".Under resorna i sydliga länder fick Hellberg ett behov av sol och bad. Hemma satt han gärna på Villa Skogsbrynets söderbalkong och blev förstås ständigt brunbränd. Detta, förklarade biskopen i Karlstad JA Eklund, var "ett utslag av kroppens förtorkning som ateist". Om förhållandet mellan chefredaktören och biskopen säger Örnklint kort och gott: "De talade mest om varandra och inte till varandra". Karlstads-Tidningen var under Hellbergs tid kristendomsfientlig, säger Örnklint. Hellberg tror inte att Kristus är Guds son, inte heller att Kristi död var nödvändig för försonande av våra synder. Hans motståndare bland de frikyrkliga hindrade honom att bli riksdagsman i början av 1900-talet. Men 1911 gjorde han entré i första kammaren, vilket hans tillgivna vän Ellen Key kallade "ängeln Gabriel på kreatursmarknad".Bertil Örnklint behärskar inte bara Hellbergs liv och verksamheter, han ger med sin bok en nyttig repititionskurs över liberalismens och socialismens historiska utveckling. Till Skogsbrynet i Karlstad vallfärdade långa rader av politiker, författare och Frödingfors-kare, till exempel Hjalmar Branting, Karl Staaff, David Bergström, Mia Leche-Löfgren, Ann-Margret Holmgren, Lydia Wahlström, Ida Bäckmann, Marika Stiernstedt, Henry Olsson och John Landquist. Och Frödings systrar Cecilia och Hedda.Även en så komplicerad relation som Ida Bäckmanns kärlek till Fröding och hennes böcker om honom är Örnklint kompetent att redogöra för. Han citerar Hellbergs omdöme: "Det är möjligt att Ida Bäckmann genom sin bok om Fröding kommer att bli en Eckermann för den svenska diktningens vänner."Naturligtvis kan man göra invändningar här och var. Örnklint påstår att det på 1940-talet bara fanns två personer som hade personliga minnen av Fröding, nämligen hans syster Hedda och "Maggan" Hellberg. Han glömmer Frödings kusiner Siri och Hugo Fröding och Hugos hustru Märta (som var systerdotter till Strindberg!), dessutom hans ungdomskärlek Hildegard Alstermark (gift Bågenholm) och hans sällskap på resan till Tyskland 1905, Oscar Montelius. Och förstås Ida Bäckmann. Jag har träffat dem alla utom Ida B. Vi hade avtalat ett möte, men hon dog helt hastigt.I bokens litteraturförteckning står bland Ellen Keys skrifter Hemmets århundrade. Jag strök över Hemmets och skrev i kanten Barnets. Men jag hade fel. Den första titeln gäller ett urval som Ronny Ambjörnsson gjorde 1976. Jag tyckte att om det var något jag kom ihåg genom decennierna så var det den vårdag i Skara 1944, då min lärare i "modersmålet" — det hette så på den tiden — Hugo Swensson (känd som författare till romaner i läroverksmiljö) levererade en av sina uppskattade tirader för oss i sista ringen: "Förr uppfostrade vi våra barn. Men så kom Ellen Key med Barnets århundrade: nu skulle vi inte uppfostra våra barn längre, nu skulle vi uppälska dem. Så började vi uppälska våra barn. Och så blev de såna lutfiskar som ni!"