Gåtan Ahlin förblir olöst

Lars Ahlin (1915-1997) anses numera vara en av de främsta romanförfattarna under 1900-talet i Sverige. Men så har det inte alltid varit utan han sågs länge som en kontroversiell författare. Bilden av Ahlin har växlat alltsedan debuten 1943 med Tåbb med manifestet fram till den sista utgivna romanen Det florentinska vildsvinet från 1991. Hur synen på författarskapet skiftat under decenniernas gång skildras i Läs mig som läser er där receptionshistorien av Lars Ahlins romankonst dokumenteras.

Boken innehåller recensioner, artiklar och essäer av bland andra Karl Vennberg, Göran Palm, Gunnar D Hansson och Ola Larsmo. Tyngdpunkten ligger på 1940- och 1950-talen då Ahlin fick sitt genombrott med sådana romaner som Min död är min och Natt i marknadstältet. 1961 skedde ett brott i författarskapet eftersom han slutade skriva, en period som varade fram till mitten av 80-talet. Ändå trycktes de kanske allra mest inträngande studierna av hans författarskap just vid denna tid, exempelvis Palms essä och texter av Karl Erik Lagerlöf och Staffan Bergsten. Efter återkomsten med romanen Sjätte munnen 1985 tog intresset för Ahlins författarskap ny fart.

Från första början uppfattades Lars Ahlin som en betydande men svår författare och det är just frågan vari det svåra består som utgjort fokus i receptionen av hans verk. Det vilar något gåtfullt över Ahlins romaner som grundar sig i svårigheten att förena två nästan oförenliga storheter: religionen och politiken eller samhället. Ahlin skriver idéromaner förankrade i en realistisk vardagsmiljö vilket är mycket osvenskt. Mottagandet av författarskapet kan därför sägas spegla kulturklimatet i Sverige under senare delen av 1900-talet och speciellt attityden till religiösa och existentiella diskurser i romanform.

Redan recensionen av debutboken i Sundsvalls Tidning anger hållpunkterna för receptionen av författarskapet. Å ena sidan framförs kritiken att det episka flödet störs av "filosofiskt resonemang" och å andra sidan förbryllas recensenten av den märkliga legeringen av politik och religion i Tåbb med manifestet. Försök att lösa ekvationen religion × politik/samhälle × x = Ahlins författarskap karakteriserar därefter reaktionerna på hans böcker. Kritikerna i Läs mig som läser er föreslår olika tolkningsmodeller alltifrån luthersk teologi och Eros- och Agapeläran till existentialism eller ideologikritik. Vad alla är överens om är Ahlins språkvirtuositet och fabuleringsförmåga men frågan om hur hans gåtfulla texter egentligen ska läsas fortsätter att förbrylla uttolkarna.

Kanske utgör just detta ett bevis på att Ahlins författarskap ännu är levande och vitalt ända in på 2000-talet.
Intressanta ingångar till den ahlinska romankonsten ges exempelvis av Sven-Eric Liedmans läsning av Bark och löv där han tillämpar den tyske teologen Dietrich Bonhoeffers idé om att nutidsmänniskan lever i en postkristen värld vilket får till följd att det viktiga blir att praktisera kärleksbudskapet avskalat alla dogmer.

Den existentiella broderskapstanken kommer därför i fokus. Andra läsarter utgår från uppfattningen av författarskapet som en radikal jämlikhetsvision bortom alla sorters ideologier. Flera bidrag i Läs mig som läser er bygger på Ahlins idé om konstnären som "förbedjare" men det är ett minst sagt snårigt begrepp och ingen lyckas riktigt reda ut det utom möjligen Birgitta Trotzig. Frågan är om inte idén om konstnären som förbedjare är ett sätt från Ahlins sida att sprida en rökridå över sina romaner så att de stackars kritikerna ska irra vilse.

Trots alla ansträngningar att greppa Lars Ahlins författarskap blir Läs mig som läser er en besvikelse därför att det sker en egendomlig rundgång i analyserna. Orsaken är nog att kritikerna förlitar sig alltför mycket på de tolkningsredskap som författaren själv levererar i sina många uttalanden om det egna författarskapet. Det väsentlig glider dem därför ur händerna och gåtan Ahlin förblir olöst ännu efter 70 år. Hans romankonst skriker efter nya fräscha läsarter med hjälp av nya analysverktyg.

Ett exempel är Göran Printz-Påhlsons essä där han anlägger ett narratologiskt raster över Ahlins romaner även om hans text är nästan oläslig på grund av dess akademiska jargong. Ett annat exempel är Christer Ekholms avslutande essä som försöker läsa Lars Ahlins utifrån den franske filosofen Jacques Rancières tankar om det estetiska, sociala och andliga arbetet att skapa en god ordning i denna värld.
Lars Ahlins författarskap tillhör fortfarande framtiden.

Gåtan Ahlin förblir olöst

Boken Läs mig som läser er visar hur synen på Lars Ahlins författarskap har skiftat genom åren. Men Bo Gustavsson blir besviken över rundgången i analyserna.