Gåtfull Coetzee med slagsida

En bit in i sin i dag utgivna berättelse Den långsamme byter Nobelpristagaren JM Coetzee plötsligt spår och boken förvandlas till en metaroman. Det är ett fascinerande grepp, men läsaren lämnas fortsättningsvis i osäkerhet om författarens egentliga syften, konstaterar Cristina Karlstam. När Svenska Akademiens ständige sekreterare en septemberdag 2003 meddelade att årets Nobelpris i litteratur tilldelats den sydafrikanske författaren J M Coetzee var det ett besked som togs emot med den största värme av den litterära världen. J M Coetzee är ett aktat och av många mycket uppskattat författarnamn; två Bookerpris är bara ett exempel på Coetzees genomslag bland boksynta människor världen över. Med romanen Onåd hade författaren dessutom nått en bredare läsekrets än vad somvanligtvis är fallet med de prisbelönade författarna.Frågor om den enskildes etik och moral har alltid haft en central plats i Coetzees konsekventa författarskap. Den sydafrikanska bakgrunden med dess specifika förhållanden under årtionden av rasism och förtryck ger extra pregnans åt Coetzees berättelser. Men någon politisk författare i explicit mening som Andre Brink eller Nadine Gordimer har Coetzee aldrig blivit. De politiska och moraliska konsekvenserna av hans berättelser har läsaren fått avlyssna i undertexten. Stor roll har därtill frågor om författarskapet och det konstnärliga skapandet över huvud taget haft. Allra tydligast blev detta förhållande i den till fiktion förklädda essäsamling som fick titeln Elisabeth Costello (2003). I den kvinnliga författarens gestalt diskuterar Coetzee i den boken författarens roll och ansvar, liksom han testar och analyserar förhållandet mellan fiktion och verklighet.Att Elizabeth Costello som J M Coetzees alter ego skulle återkomma i fler böcker var knappast oväntat. Därför är det inte heller förvånande att man får möta henne i den roman som i dag ligger på de svenska bokhandelsdiskarna, Coetzees första sedan Nobelpriset och därmed emotsedd med särskilt intresse. Problemet är emellertid att Costellos uppdykande sker först efter en tredjedel av skild­ringen. Fram till dess har man som läsare invaggats i tron att Coetzee skrivit en rent narrativ bok, dramatisk till sin upptakt men fortsättningsvis huvudsakligen sysselsatt med frågor om frihet kontra beroende, om vård och omsorg och om hur livet genom en plötslig händelse kan ta en helt ny riktning.När bokens huvudperson Paul Reyment råkar ut för en trafik­olycka och räddas till livet genom en benamputation som försätter honom i en helt ny livssituation blir det sköterskan Marijana som tilldelasrollen som hans vårdarinna och som ganska snart väcker en komplicerad passion och kärlek hos den invalidiserade Paul. Att Marijana är kroatisk invandrare med helt andra livsformer och kulturella koder än den franskättade Paul komplicerar ytterliga deras förhållande, vars utveckling Coetzee skildrar med dess specifika problem och komplikationer.Coetzee är sedan några år tillbaka bosatt i Australien, och det är också i detta "invandrarland" som historien utspelar sig. Frågor om tillhörighet, hemvist och hemlöshet blir därmed mångsidigt gestaltade. Marijanas omvårdnad, Pauls kluvna känslor inför detta beboendeförhållande och hans vägran att underkasta sig den rekommenderade vården inklusive utprovningen av en benprotes som skulle göra honom till en "hel" människa igen tycks i denna del av romanen vara tillräckligt motiv för Coetzees berättande.Men så plötsligt förändras bilden fullständigt när Elizabeth Costello dyker upp. Från att ha varit en traditionell, välskriven berättelse om en mans öde förvandlas Den långsamme till en metaroman. Paul, Marijana och de andra personer som figurerar i berättelsen tycks snarast vara gestalter i den roman som Costello håller på att skriva. Så långt är allt gott och väl och som läsare väntar man sig en än mer fascinerande och komplex historia när den traditionella fiktionen bryts och den metalitterära problematiken får företräde, ungefär så som skedde i boken Elizabeth Costello. Problemet är bara att författaren inte tycks ha kunnat bestämma sig för vilken roman han fortsättningsvis ska skriva. Berättelsen vacklar hit och dit; ena stunden tycks det vara det metalitterära spåret som gäller, men i nästa ögonblick halkar berättelsen in i ett tämligen konventionellt spår där till och med språkliga klichéer och fraser skymtar förbi. Resultatet blir en ännu större osäkerhet hos läsaren, som stundtals nästan bländas av Coetzees skarpsynta, allvarliga och penetrerande prosa för att i nästa ögonblick befinna sig i en traditionellt formulerad berättelse om en äldre, handikappad man som söker tillhörighet, bekräftelse och kärlek. Att den barnlöse Paul även försöker sigpå en av ingen efterfrågad roll som "gudfader" till Marijanas barn tar sig stundtals nästan patetiska uttryck.Men det stora problemet är således Elizabeth Costello och Pauls relation till henne. Och berättelsens avslutning känns faktiskt som en nödlösning, ett sätt för Coetzee att få slut på ett projekt som var stort och intressant tänkt men som visade sig övermäktigt att genomföra.För den som räknar J M Coetzee som en av sina absoluta favoriter i den samtida litteraturen är det med visst motstånd man tvingas erkänna att författaren till några av vår tids allra bästa och mest angelägna böcker den här gången inte riktigt lyckats hålla samman sitt verk och ge det den lödighet och helhet som utmärker det mesta han tidigare skrivit.Den långsamme är ingen dålig bok: i långa stycken lyckas Coetzee nästan nå den magiska nivå där hans sakliga, brännande prosa från böcker som I väntan på barbarerna, Michael K eller Onåd känns igen. Men helheten saknas, och romanen lider av denna vacklan mellan berättelsenivåer.Om det nu inte i själva verket var just denna författarskapets ambivalens som Coetzee var ute efter att gestalta.