Gotländsk resa i Linnés fotspår

Att färdas enligt en äldre resenärs eller upptäcktsresandes färdväg kan vara mycket förnöjsamt. Många gånger får man chansen att jämföra sina egna intryck av olika platser med hur de framstod inför en annan människas öga, eller åtminstone som den redovisas i hans skriftliga framställning. Vid andra, kanske väl så många, tillfällen tvingas man konstatera att naturen och miljön fullständigt har bytt skepnad - på gott eller ont.

För tiotalet år sedan utgav Linnékännaren Nils-Erik Landell boken Mäglarseglats, där han följde i spåren av den gustavianske linneanen Johan Fischerströms seglats från Stockholm till Torshälla i början av 1780-talet. Lagom till det jubileum som nu sätter sin prägel på Uppsala har en annan Linnékännare - Marita Jonsson -u´tgivit en bok som bygger på resor i spåren av Linnés Gotlandsresa.

Linné anträdde sin Gotlandsresa sommaren 1741 sedan riksdagen hade beviljat honom dagtraktamente för tre månader och därtill hästskjuts. Syftet var att Linné skulle leta efter medicinalväxter och lera, lämpligt för tillverkning av pipor och porslin. Gotland hade, det bör påpekas, inte tillhört Sverige längre tid än knappt hundra år. Själva resan genomförde Linné i sällskap av sex assistenter, däribland en 16-åring och en 14-åring. De lämnade Stockholm i maj för att via Kalmar skeppas över till Öland. Några veckor senare anträddes resan därifrån till Gotland, och här tar Marita Jonssons berättelse sin början.

Det är värt att notera att Marita Jonsson inte har utgått från den tryckta reseberättelsen som Linné själv utgav 1745 under titeln Öländska och gothländska resa, utan från hans mindre kända resedagbok, som förvaras i Linnean Society i London. "Den trycka beskrivningen av resan", förklarar Jonsson, "är i jämförelse med dagboken torrare och koncisare i berättande, fattigare på personuppgifter och personliga händelser." Vissa av dagboksanteckningarna är å andra sidan skrivna av medresenärerna, men man kan förmoda att det har skett i samråd med Linné.

Den 23 juni gamla stilen promenerade Linné med sitt lilla entourage genom Visby för första gången. Staden framstod för honom som "Romam in nuce" (Rom i ett nötskal) med sina många kyrkor och historiska lämningar. Men så var dåtidens Visby verkligen en ruinstad, som ännu inte hämtat sig från 1600-talets krig. Karl XII hade rentav umgåtts med planer på att flytta staden till Slite för att få en bättre hamn. Dagens besökare lär såtillvida få helt andra intryck av Visby, som sedan 1995 är ett världsarv och där en omfattande upprustning av bebyggelsen genomförs.

Även Karlsöarna har förändrats. Vid Linnés besök på Stora Karlsö fanns ett enda träd på ön, till följd av fårbete och avverkning. I samband med Karlsöklubbens tillkomst i slutet av 1800-talet inleddes omfattande återplanteringar, vars resultat märks i dagens naturreservat. De tordmulor som mötte Linné i stora svärmar finns fortfarande kvar, men sillgrisslorna är numera betydligt fler. Förändrats har även den uråldriga Avaeken på Fårö. Av Linnés anteckningar framgår visserligen att den var gammal redan på 1700-talet, men den hade knappast den imponerande omkretsen av sex meter som den har i dag.

I början av augusti 1741 återvände Linné till Öland. Den dramatiska skildringen av överfarten är ett klassiskt exempel på Linnés målande prosa. Den ingår visserligen i den tryckta reseberättelsen och inte i dagboken, men Jonsson återger ändå Linnés berättelse om hur han "kommo utur hamnen för en brännande sjö, vännerna och Visby försvunno, Karlsöarna stego fram, nordanvädret begynte pipa, vågorna blevo rasande, fartyget kastades emellan de brusande böljor, Gotland försvann ..."

Det är en svår konst att göra reseberättelser från dylika "metaresor" njutbara eller relevanta för en bredare publik, men Marita Jonsson har lyckats till fullo. Till detta omdöme bidrar i hög grad hennes egna och Helga Jonssons anslående vackra fotografier. Kanske vänder sig boken mindre till Linnéspecialisterna än Gotlandsvännerna, men för de senare är boken verkligen gefundenes fressen. Som guide till gotländska utflyktsmål är Marita Jonsson, liksom Linné, en utmärkt ciceron.

Gotländsk resa i Linnés fotspår

Fotografen Marita Jonsson har använt Linnés dagbok från Gotlandsresan som grund för egna upptäcktsfärder på ön. Resultatet har blivit en vacker och tilltalade bok, skriver Carl Frängsmyr.