Gripande porträtt av en pappa

När journalisten och kulturskribenten Åsa Linderborgs pappa Leif dör och hon går igenom hans tillhörigheter upptäcker hon att hennes namn står på den översta raden i hans adressbok. Efter det står ordet SPRIT och numret till hans helglangare. "Jag blev ändå glad att mitt namn stod först", skriver hon i barndomsskildringen Mig äger ingen. I den berättar hon om sin uppväxt i Västerås, på sjuttiotalet en industristad där allt liv kretsade kring de stora tegelbyggnaderna i centrum som varje morgon slog upp sina grindar och slukade strömmen av arbetare som kom på sina cyklar. Aseaströmmen. Åsas pappa jobbade som härdare på Metallverken - ungefär som "en slags smed", förklarade han för henne, men Åsa föredrog att tänka på honom som en draktämjare som varje dag kämpade mot den urtida hettan i de tusengradiga ugnarna.

Det var en barndom som kretsade kring fabriken, dagiset där han lämnade henne på trappan varje morgon, innan dagisfröknarna hunnit komma, Stjärnhallen där de handlade Pripps Blå och Lundiuslimpa, Bakfickan på Stora torget där han drack lunch på lördagar och farmor och farfars kök med de ljusblå skåpluckorna, där de varje dag åt kåldolmar och pannkakor, i tystnad, och utan att ta av sig jackorna eller skorna.
Ju äldre Åsa blir desto mer medveten blir hon emellertid om att hennes liv skiljer sig från andra barns. Det är inte bara det att hon är den enda som bor med bara sin pappa; i deras lägenhet på Rönnbergagatan finns visserligen en kristallkrona och röda sammetsgardiner, men i badrummet finns ingen tvål eller tandborstar, sängarna saknar lakan, och runt kökssilen finns varje morgon en tunn gul rand av pappans morgonkräkningar. Och i stället för att gräla om läggdags, lördagsgodis, veckopeng och tandborstning är hon och pappa bästis och bundis.

Mig äger ingen är en gripande skildring av en far och dotter som delar det mesta, periodvis även säng, och som är allt för varandra. Framför allt är det ett fascinerande mansporträtt som tecknas i boken. Det är imponerande hur Åsa Linderborg lyckas klä av sin far och visar upp honom naken, sådan han var, med sina tillkortakommanden och svagheter, men ändå på något sätt låter honom behålla sin värdighet. Det är en skildring genomsyrad av ömhet och stolthet men också av vrede, besvikelse och sorg. Starkast är ändå tacksamheten för den kärlek och trygghet han trots allt gav henne.
Det som gör boken så värdefull är att den verkligen får läsaren att känna att det finns många olika sätt att växa upp på, och det är omöjligt att säga att det ena är bättre än det andra - så länge kärleken finns där. Visst var hennes barndom annorlunda och visst var det mycket hon saknade, men i gengäld fick hon mycket som andra inte fick, konstaterar Åsa Linderborg. "Jag hade ändå inte velat byta ut den mot någon annans."

Leifs och Åsas relation blir emellertid mer komplicerad då hon kommer upp i tonåren och han sjunker allt djupare ned i sitt alkoholmissbruk, och då blir berättelsen också mer rapsodisk och mindre tonsäker. "Vi var båda så fixerade vid hans flaskor att vi inte längre såg varandra", konstaterar hon lakoniskt. "Vi drevs mot en avgrund. Alltihop gick så fort att man kunde räkna månaderna." Kanske är motståndet mot att beskriva pappans förfall trots allt alltför stort, liksom det dåliga samvetet för att hon övergav honom, flyttade hem till mamman och bytte pappans Andersson mot hennes Linderborg.
Ett annat tomrum i boken omger denna mamma, Tanja, som en vinterkväll packar ned lite kläder och lämnar lägenheten på Rönnbergagatan. Åsa frågar henne senare hur hon kunde ge upp vårdnaden så lättvindligt och får till svar att hon tyckte så synd om Leif att hon ville "ge honom det finaste hon hade", sin dotter. Även om Leif uppenbarligen är en kärleksfull och välmenande pappa och även om Åsa tillbringar varannan helg hos henne och hennes nya man, är det svårt att förstå hur en mor kan låta sin dotter växa upp i ett hem utan tvål eller sängkläder, ensam med en alkoholiserad pappa som ber henne ringa på hos grannen "om han skulle svimma". Relationen till modern förblir med andra ord en gåta.

Mig äger ingen är ändå en mycket stark bok, naken och inträngande, gripande utan att bli sentimental, och genomsyrad av värme och medkänsla. Det är inte bara en fin barndomsskildring, utan också en tänkvärd skildring av arbetar-Sverige, så som det ser ut i dag. Åsa Linderborg gestaltar träffsäkert och känsligt faderns ambivalens inför sitt arbete, å andra sidan stolt över sin yrkesskicklighet och fullständigt identifierad med sin titel, "härdarmästare", å andra sidan medveten om att det sliter ut honom, kroppsligen. Med sin spritandedräkt, sina tatueringar och halskedjor av lättmetall passar Leif knappast in i schablonerna av den svenske arbetaren, ändå har han ett och annat gemensamt med Ivar Los och Martinsons hjältar, och det förra seklets Sverige som lät folk betala med sina liv för att landet skulle byggas känns tyvärr inte särskilt avlägset när man läser hennes bok.

Osentimentalt. Åsa Linderborg skriver med värme och medkänsla om sin barndom.

Gripande porträtt av en pappa

Åsa Linderborgs porträtt av sin alkoholiserade pappa i boken Mig äger ingen imponerar, skriver Catrin Ormestad.