En stor behållning med att läsa Håkan Nesser är tryggheten i språket. Han behöver inte söka effekterna, han vet att orden bär. Språket är det som håller ihop serien om kriminalkommissarien Gunnar Barbarotti i lilla fiktiva orten Kymlinge, så också nu när han säger farväl i den femte och sista delen. Trivsamma Nesserfraser som "Så var det och på intet annat sätt" känns som gamla vänner när man nu stöter ihop med dem för sista gången. En tendens som blivit allt tydligare längs seriens gång är att tempot har sänkts. Från de någorlunda fartfyllda deckarhistorierna i Människa utan hund och En helt annan historia, till den romanliknande Berättelse om herr Roos till den lågmälda De ensamma. Och så slutligen finalen i Styckerskan från lilla Burma.
Vår polisman är nu trött och åldrad, åtminstone till sinnet. Hans älskade hustru Marianne har dött och kvar är han med fem barn, Villa Pickford och kollegorna vid Kymlingepolisen. Som ett sätt att komma tillbaka in i arbetet får han ett "cold case", en gåta som legat olöst i fem år. Arnold Morinder försvann en dag på sin blå moped och sågs aldrig mer. Han efterlämnade sambon Ellen Bjarnebo, mer känd som styckerskan från lilla Burma. Hon har suttit elva år på Hinseberg för att ha mördat och styckat sin usling till man. Och visst misstänks styckerskan för att också ha tagit livet av Arnold Morinder. Men man hittar inga bevis och försvinnandet förblir olöst. Tills Barbarotti kommer in i bilden. Och till skillnad från de flesta andra svenska deckare lyser SKL-prover och gärningsmannaprofiler med sin frånvaro. Barbarotti tuffar i sakta mak runt i sitt eget lilla detektivuniversum. I PC Jersild-anda dyker några karaktärer från tidigare böcker upp, som för att riktigt rama in avslutningen. Alla skådespelare upp på scenen.
Barbarottiserien har kantats av existentiella frågor kring tro och tvivel. Till en början har Barbarotti ett system där den allsmäktige får plocka poäng genom att uppfylla böner. Ju fler poäng, desto större sannolikhet för Guds existens. I denna sista bok Barbarotti har slutat med sin poängtävling. För en tro som kräver ständiga bevis, vad är det egentligen för tro? Någonstans handlar det kanske också om att ge efter för tröttheten, att överlämna sig åt något större. För nog är Barbarotti trött, och det beror på mer än omständigheterna i romanen. Han känns helt enkelt uppgiven som litterär figur.
Redan i De ensamma fanns en känsla av avslut, och kanske hade det varit bättre om det fått stanna där. Nog har Styckerskan från lilla Burma partier som berör, inte minst Ellen Bjarnebos livsöde. Och länge hoppas jag att berättelsen trots allt ska kännas nödvändig. Men bakom det harmoniska språket gömmer sig en förutsägbar handling. Utan att avslöja för mycket blir jag konfunderad över de konspirationsteoretiska inslagen mot slutet. Med en alltför tydlig flirt med det nu klassiska temat "män som hatar kvinnor", är det malplacerat och uddlöst. Gunnar Barbarotti är en högst sympatisk karaktär som det varit ett sant nöje att få stifta bekantskap med. Men vi kunde ha sagt adjö till varandra redan i den förra boken.