Helgon har vi ingen plats för i vårt sekulariserade land med undantag för en person som tilldelats en profan gloria, och det är Dag Hammarskjöld. Alternativt har han hyllats som hjälte. Vilkendera rollen man än föredrar befästes den genom hans död för jämnt femtio år sedan.
Tidningarna talade då om att han, som anstår en tragisk hjälte, ”stupat” på sin post medan andra såg hans slut i det mörka Kongo som en martyrdöd – en sådan kvalificerar som bekant för helgonförklaring. Man visste då inte att det rörde sig om en ren olyckshändelse, ett flyghaveri orsakat av dåligt väder och en illa upplyst landningsbana. Den stupade martyren fördes hem till sitt fosterland där han bestods en pampig statsbegravning i Uppsala domkyrka.
Därmed slöts den cirkel som utgör ämnet för en nyutkommen bok av Carl Frängsmyr: Dag Hammarskjöld och Uppsala universitet. Hammarskjöld växte upp på Uppsala slott, där fadern residerade som landshövding, han studerade och tog en jur kand-examen vid Uppsala universitet inom vars studentkår han innehade förtroendeuppdrag. Sedan bar det av först till Stockholm och med tiden ut i stora världen med befattningen som Förenta Nationernas generalsekreterare som höjdpunkt. Slutpunkten blev lika med början: Uppsala, vars studentkår beledsagade den kortege som förde hans kista till familjegraven på Uppsala gamla kyrkogård.
Att Dag Hammarskjöld var en stor man kan det inte råda delade meningar om. Han var reslig till växten, ägde en solid humanistisk bildning och omfattande språkkunskaper, han var en skolad diplomat med en statsmans pondus och, som en extra krydda, en utmärkt stilist. Ändå tycker sig kanske läsaren av denna artikel märka ett något distanserat tonfall.
Ett sådant saknas däremot i Frängsmyrs för övrigt välskrivna bok – rimligt nog eftersom den tillkommit på beställning av Uppsala universitet för att befästa femtioårsminnet av Hammarskjölds död.
Ett annat klart uttalat syfte är att skapa pr för Uppsala universitet: Hammarskjöld utnämns till en av ”lärosätets mest kända alumner”.
Skriften utgör således en hagiografi och följer den traditionella uppläggningen inom denna genre: efter redogörelsen för härstamning och levnadslopp följer en lista på bedrifter interfolierad med samtidens och eftervärldens lovord. En sida av Hammarskjölds person som Frängsmyr berör som hastigast är religiositeten med inslag av kristen mystik. Att denna dragning var uppriktig vittnar den postuma skriften Vägmärken om men avslöjar också en anspråksfull känsla av närmast gudomlig kallelse.
Bitvis är Frängsmyrs framställning svassig i överkant, som den av namn dignande översikten över den Hammarskjöldska ättens anor. Dags farfarsfars bror Lorenzo hänför Frängsmyr till den tidens ”kulturella elit” – samma person som Tegnér i dikten ”Hammarspik” kallar ”den dummaste på jorden”. Men Tegnér var bevars lundensare, och sådana räknas ju inte i Uppsala.
Med tanke på skriftens genrebundna lovord kan Frängsmyr sägas ha löst sin uppgift väl. Man kan svårligen föreställa sig att det funnes något ytterligare att tillägga i ämnet Dag Hammarskjöld och Uppsala.