Han äger sin läsare

Ibland finns det inga andra alternativ än att trycka ned merparten av den tillvaro man kallar vardag i en dokumentförstörare och med tilltagande panik se på när maskinen makulerar. Ibland visar sig det som alldeles nyligen framstod som en funktionsduglig, ja, till och med njutbar, vardag redan vara en sönderstrimlad massa. De ord som formulerade vardagen kanske finns kvar, men de är fullständigt oläsbara och uppriktigt sagt; vad ska man göra med ord om inte läsa dem.
För att börja om krävs en referenspunkt. En plats som åtminstone i minnet förefaller lugn, självklar och full av liv. Fast det är klart, om vardagen har visat sig skör eller rent av trasig, hur bedrägligt är då inte minnet? Ekvationens lösning är att den inte behöver lösas. När minnet erbjuder de enda rimliga referenserna är det inte längre så jävla noga vad variablerna ska stå för - det viktiga är att uträkningen fortgår, om bildspråket ursäktas.

För den överjordiskt produktiva Jan Arnalds huvudpersoner Mirra och Ferry ligger referenspunkten 20 år eller ett halvt liv bakåt i tiden. Omslutna av de knotiga fingrarna från vraket efter barken Trinculo på en oändlig och löjligt vit strand i Australien delar de minnet av ett möte som, låt vara att detaljerna är otydliga, framstår som den enda möjliga (ut) vägen. De har lovat varandra att mötas igen. Mirra lämnar ett barnlöst liv som kulturbyråkrat och en tråkig man. Ferry bryter upp ur ett fungerande familjeliv och en blomstrande karriär som i ett par decennier har lyckats distrahera honom från den svärta han möter i badrumsspegeln varje morgon.

Jan Arnalds nittonde bok sedan debuten 1990 (de elva kriminalromanerna som Arne Dahl inkluderade) är en suddig kärlekshistoria och ett lod som sänks ned i minnets mörkaste vrår. Men Intimus nöjer sig inte med det, utan klär hela berättelsen i ett ytskikt av psykologiskt thriller som drar ihop sig som en kvävande plastpåse över allt det som kunde vara sockersött i de medelålderskrisande karaktärernas tilltro till den där sista skälvande sucken av tonårigt livsbejakande och, det måste sägas, några sexskildringar som drar mot det pekorala.

Nuet dekonstruerar minnet, eller om det är tvärtom, och Arnald förtätar successivt sitt språk med ett gehör som kryper in i läsarens nervtrådar och ligger kvar som de stickande resterna av ett gammalt tuggummi under en bordsskiva. Mellan varven gör han med samma precision essäistiska utvikningar mot den australiska kontinentens historia, Uranus månar och Haydns komposition Die sieben letzen Worte unseres Erlösers am Kreuze, som också har bidragit med romanens struktur, vilket inte alls blir lika svulstigt högtravande som det möjligen låter.
Jan Arnalds språk illustrerar språkets gigantiska potential som maktmedel och så länge berättelsen pågår äger han sin läsare.

Han äger sin läsare

Ett förtätat språk som kryper in i läsarens nervtrådar, och ligger kvar. Författaren Jan Arnalds senaste roman Intimus lodar i minnets mörkaste vrår, skriver Sebastian Johans.