Det finns en vedertagen idé om att läsning och framförallt läsning av kvalitativ litteratur gör människor godare, den framförs i läsfrämjade program och i kulturpolitiska dokument. Och ett visst stöd för en sådan idé finns. En stor studie publicerad i tidskriften Science [http://www.sciencemag.org/content/342/6156/377.short] slog fast att komplexa romaner främjar förståelse och empatisk förmåga. Forskning som menar att läsning av kvalitativ litteratur fyller en funktion genom att den förbättrar människan är naturligtvis en dröm för bibliotekarier, kulturredaktörer och lärare som outtröttligt kämpar för den så kallade kvalitativa litteraturens fortsatta existens i samhället.
När det gäller den österrikiske författaren Thomas Bernhard är jag emellertid helt övertygad om att det motsatta gäller. Att läsa Bernhard gör en till en mer cynisk och mer dömande människa. Med malande, repetitiva monologer infiltrerar Bernhards romaner, liksom en parasit, ens tankevärld och förändrar ens blick på världen. Att läsa Bernhard är att utsätta sig för hans kraftfulla, intensiva litterära röst. Det är omöjligt att värja sig.
"Utplåning. Ett sönderfall" blev pessimisten Bernhards sista roman därtill en av hans mest fulländade och Tranans nyutgivning av Margaretha Holmqvists svårtillgängliga översättning från 1993 är välkommen. Tyskläraren och den fria intellektuella Franz-Josef Murau som sedan länge flytt hemlandet Österrike för Rom får ett telegram att hans far, mor och broder Johannes alla avlidit i en bilolycka. Han står nu som ensam arvinge till det hatade Wolfsegg, familjegodset som hyser fem sedan länge är stängda bibliotek, som välkomnade ledande nazister för att efter kriget öppna sina dörrar för Amerikaner och katolska biskopar. Wolfsegg är så klart ett annat namn för Österrike.
Utplåning utspelar sig under tre dagar, från det att Murau får telegrammet till begravningsdagen. Men det är också en rapport som berättaren kallar just Utplåning, en ”hänsynslös granskning” och våldsam uppgörelse med Wolfsegg och därmed Österrike, samhällets och människornas förljugenhet, skådespeleri och förställning. Bitvis är det mycket rått men de hårdaste orden sparar Bernhard till katolicismen som gjort människor viljelösa, nationalsocialismen som passar Österrikaren ”i alla avseenden” och det fega medlöperiet under kriget. "Jag hatar denna stat, tänkte jag, jag kan inte låta bli att hata denna stat" som ger utmärkelser och pensioner åt nationalsocialister, som vägrar göra upp med sitt förflutna. För enligt Bernhard innebar inte krigsslutet något slut på nationalsocialismen, den bytte bara skepnad, symbolerna försvann men den nationalsocialistiska mentaliteten dröjde kvar.
Martina Lowden skriver i sitt läsvärda efterord att Bernhard visserligen är rolig men samtidigt fruktansvärd. Skillnaden ligger i att man kan skratta när man läser Bernhard men man kan inte kan skratta bort Bernhard. Hans pessimism är ofta underhållande men skrattet kommer också från en läsare vars egen cynism plötsligt uppenbaras i läsningen. Läsaren skrattar för den chockas över att känna igen sina egna, privata och undanskymda tankar, skrattet avväpnar.
Alltså, fruktansvärd men samtidigt rolig, som en dålig kompis man gillar att umgås med även om man vet att detta inte är någon bra person. Men läsaren dras till Bernhards litterära röst, till hans anarkism och cynism, till hans intelligens och kompromisslöshet. Han talar när andra tiger, säger det som inte ska sägas, kommer in i unkna rum som en frisk bris och rensar upp. Det är upplivande. Det är helt och hållet storslagen litteratur.