Hans Ruin och poesins mystik

Många av oss som var vuxna redan på 1950- och 1960-talen minns en radioröst. Det var Hans Ruin som på klingande finlandssvenska talade elegant och intressant om konst, litteratur och teater, om filosofi och samhälle. Ibland blev man så fascinerad av rösten att man tillfälligt tappade tråden i vad han sade. Men Hans Ruin gav oss som radiolyssnare högtidsstunder som man numera sällan får på radio och tv.På 60-talet kom jag också att läsa hans mest kända bok, Poesins mystik. En mycket inspirerande och tankeväckande bok, fast ingalunda lättläst. Den bör sålunda gärna läsas två gånger.Stora förväntningarJag har därför länge känt mig ha en speciell relation till Hans Ruin, trots att jag aldrig har mött honom. Förväntningarna var stora då jag började läsa en doktorsavhandling om Hans Ruin. Boken heter En männi­skas uttryck och är skriven av Thomas Ek, forskare vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Lunds universitet. Och låt mig på en gång säga att mina förväntningar till fullo infriats.Boken handlar om Ruins självbiografiska essäistik, om det litterära uttrycket och om text- och livstolkning. Ek följer och fördjupar olika teman i ­Ruins författarskap. Boken handlar också om Ruin som människa och om de sammanhang som han levde och verkade i. Den är verkligen väl värd att läsa.Hans Ruin var filosof, estetiker, konst- och litteraturpsykolog. Han verkade en stor del av sitt liv som docent i estetik vid Lunds universitet. Han föddes 1891 i Helsingfors. Pappan var professor och under flera år också rektor vid Helsingfors universitet. Hans Ruin blev 1921 filosofie doktor i psykologi, men detta följdes inte av någon lysande och spikrak akademisk karriär. De följande 25 åren handlar om mycket skiftande uppgifter inom olika områden. Han arbetade många år vid universitetsbiblioteket i Helsingfors. Han reste, läste och skrev, främst artiklar och recensioner i många tidskrifter, bl a den finlandssvenska kulturtidskriften Nya Argus. Han levde på arbetsstipendier vid olika universitet och högskolor.Ruin blev docent i psykologi 1927, i litteratur- och konstpsykologi 1936. År 1945, då 54 år, utnämndes han till professor i filosofi vid Åbo Akademi, men efter mycket grubblande kom han samma år i stället som docent till Lunds universitet. Småningom fick han en personlig tjänst som docent i estetik vid universitetet och den var hans fasta förankring, egentligen hans enda fasta tjänst. Han blev också svensk medborgare 1947.Estetik och politiska ämnenEks bok är ett rejält hantverk. Han har gått igenom över 600 artiklar och recensioner i olika tidningar och tidskrifter i filosofiska, litterära, konstnärliga, estetiska och politiska ämnen. Dessutom 23 böcker, varav 13 essäsamlingar, och runt 2 500 sidor dagbokstext. Ruin skrev dagböcker i mer än 50 år. De dagböckerna handlar mera sällan om vardagslivet, det är främst texter om "inre" upplevelser av konst, musik och litteratur och reflexioner om filosofi, psykologi, religion och samhällsvetenskap.Dagböckerna utgör ett väsentligt underlag för boken, men också andra verk blir föremål för en ingående analys. Ek skriver naturligtvis om Poesins mystik, som utkom 1935 och i en omarbetad form 1960. Ruin är här en romantiker, en sökare. Poesin hjälper oss att leva, är hans huvudbudskap. Ek lyfter också fram de båda böckerna Rummet och de fyra fönstren (1940) och Hem till sommaren (1960). Båda är självbiografiska essäer med likheter, men också med betydande olikheter. Det var ju 20 år mellan de båda böckerna, den första utkom kort efter andra världskrigets utbrott och den andra då Hans Ruin var närmare 70 år. En annan bok som Ek särskilt stannar för är Uppbrott och återkomst. Den utkom 1977, då var Ruin 86 år och svårt sjuk.Ek betonar att skrivandet var både en njutning och en plåga för Hans Ruin. "Ord, formuleringar, reflexioner, bilder satte sig inte naturligt på sina rätta platser. De måste sökas, pressas fram, vägas mot varandra, förkastas och kanske accepteras igen." Man bör också ha god tid på sig om man vill riktigt tillgodogöra sig vad Ruin skriver. Hans texter är präglade av djup kunskap, lärdom, vishet. Han har många associationer. Han besvarar sällan frågor, han söker svar, vänder och vrider på argument och känslor. Han pendlar mellan avstånd och närhet, mellan tradition och förnyelse, mellan det offentliga och privata.Ek skriver att i dagböckerna finns "ett stort mått av visdom, klarsyn och glädje, men också tvivel, splittring och förtvivlan". Han var en "uppbrottens, experimentens och frågornas man".Ruin var inte bara föreläsare, en lysande föreläsare, och författare. Han var också skärgårdsbo, seglare och sällskapsmänniska. Han kände sig hemma i Lund, fick många vänner. Men egentligen var han nog hemma bara på Härligö, en liten ö utanför Helsingfors. Härligö var inte bara hans fritidsboende, det var också hans bästa arbetsplats. Härligö präglar mycket av vad han skriver. Natur och hav, fågelsång och ljus, har en stor plats i hans texter.Men helt nöjd med livet var han kanske inte. "Korta äro de stora stunderna", skrev han i sin dagbok redan 1916. Och 1937 kan vi finna en liknande formulering: "Min ö är inte stor. Det var ej heller mitt liv." Långt senare, 1966, ställer han sig frågan: Vad har jag betytt? Och svarar själv i sammandrag:Som filosof — ingentingSom litteraturhistoriker — ingentingSom uttolkare av tidsandans spegling i konsten - ingentingSom författare — ingenting.Han avslutar med formuleringen: "Så är det att sitta mellan olika stolar och utsätta sig för genrernas tyranni."Kanske var han besviken över att han inte gjort något stort som vetenskapsman. Han skulle säkert ha blivit en lysande professor i estetik om någon sådan professur då hade funnits, lysande som lärare och forskare.Men han fick ett långt och innehållsrikt liv. Han var ju närmare 90 år då han 1980 gick bort efter några års sjukdom. Och Thomas Eks avhandling vittnar om att Hans Ruin var och förblir en stor gestalt i svenskt och finländskt kultur- och samhällsliv.